Tankeväckande Soininvaara

28.12.2010
Det blidde ingen roman till julklapp. Julgubben visste att jag har för många olästa böcker på nattduksbordet. Därför fick jag i stället tid att läsa färdigt Osmo Soininvaaras i höst utkomna debattbok ”SATA-komitea”, i vilken han med skärpa analyserar det finländska socialskyddets och arbetslivets problem och utmaningar.

Continue reading

Bakvända baktankar

30.12.2009
Juletiden till ära tuttade vårt politiska etablissemang eld på några rejäla debattbrasor. Först tvistade partiledarna om presidentens rätt att få delta i EU:s toppmöten. Sedan följde en diffus diskussion om behovet av en ny grundlag. Och slutligen meddelade statsminister Vanhanen att han tänker avgå som Centerns partiordförande nästa sommar.

Dessa frågor hör ihop. Bakom alltsammans ligger de tre stora partiernas ständiga strävan att uppnå och hålla greppet om den verkställande makten. Allting handlar om att vara eller inte vara ett av de två stora partier som sitter i nästa regering. Därför abdikerar Vanhanen, därför vill sossarna hålla fast vid presidentens utrikespolitiska makt.

En del tycker att detta är omoraliskt. Borde inte partierna försvara de värderingar och driva på de samhällsreformer som är i samklang med deras ideologi och partiprogram? Jovisst, men eftersom Finland sedan 1990-talet har haft en majoritetsparlamentarism kan partierna inte göra detta effektivt om de sitter och rullar tummarna i oppositionen.

Spekulationerna kring varför socialdemokraternas partiledning motsätter sig en ytterligare inskränkning av presidentens utrikespolitiska makt har vanligtvis utmynnat i två förklaringar. Galluparna visar att folkets majoritet vill ha en president med reell makt. Denna opinion lönar det sig inte trotsa. I synnerhet inte om man sitter i oppositionen och i följande riksdagsval delvis konkurrerar om samma väljare som Sannfinländarna och Vänsterförbundet, vilka båda hårdnackat försvarar presidentens nuvarande makt.  

Det andra skälet till att sossarnas partistab motsätter sig att presidentämbetet blir enbart ceremoniellt antas bottna i förhoppningen att folket även framöver hellre väljer en stabil socialdemokrat än en bornerad borgare till republikens överhuvud. Så har faktiskt varit fallet sedan vårvintern 1982. Om denna trend fortsätter så vore det väl inte ur socialdemokratisk synvinkel någon katastrof om presidenten också hade någonting vettigt att göra. 

Låt oss säga att dessa gissningar pekar åt rätt håll. Och att samlingspartiet av motsatta skäl vill utestänga presidenten från all maktutövning. Det vill säga, för att socialdemokraterna inte via presidentämbetet ska kunna förhindra att en borgerlig regering t.ex. driver igenom ett finskt Nato-medlemskap. Uppriktiga motiveringar går knappast att få eftersom aktörerna lätt förlorar spelet om de blottar sina målsättningar.

Det finns dock något som är rejält bakvänt i dessa eventuella baktankar. Det stora valdeltagandet i de direkta presidentvalen har minskat på röstandet i riksdagsvalen. Detta har drabbat vänstern, vars potentiella väljare har varit svårare att mobilisera till valurnorna och som därför föredrar att låta sin röst bli hörd endast i presidentvalet. 

Om socialdemokraterna vore något smartare borde de därför återigen bli konsekventa anhängare av en normal parlamentarisk maktfördelning. Och av samma skäl har högern det mesta att vinna på ett status quo. 
Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 30.12.2009

Finlands Joschka

14.10.2009
För en dryg vecka sedan avled den 51-årige docenten Tapani Hietaniemi i ett plötsligt sjukdomsanfall. Bortgången av denna framstående forskare och samhällspåverkare spred förstämning bland hans vänner och kolleger och uppmärksammades förra fredagen i en förtjänstfull nekrolog i Helsingin Sanomat.

Tapani Hietaniemi utvecklades tidigt till en av Nordens ledande experter på den tyska sociologen och civilisationshistorikern Max Weber, som för drygt hundra år sedan dryftade globaliseringens följder på ett sätt som i dag framstår som mer väsentligt än någonsin. Redan långt innan Hietaniemi disputerade på Webers analys av den europeiska civilisationens särart hade han översatt tre av Webers verk till finska. Och parallellt med detta publicerade han flitigt artiklar och redigerade verk om civilisationer och andra i sanning världsomspännande frågor.

Hietaniemi hörde in på 2000-talet till de bärande krafterna bakom den samhällskritiska tidskriften Tiede & Edistys. Men i motsats till många av tidskriftens namnstarkaste profiler, som aldrig riktigt kommit över realsocialismens fall, anslöt sig Hietaniemi tidigt till Gröna förbundet och framstod i slutet av 1990-talet rent av som en av partiets mest inflytelserika strateger. Åren 1997–1998 ledde han partiets programutskott och verkade samtidigt som medhjälpare till riksdagsledamoten Osmo Soininvaara, som några år senare valdes till partiets ordförande. 

Höjdpunkten i Hietaniemis samhällsengagemang inträffade antagligen vårvintern 1998. Då lyckades han genom ett energiskt lobbande få Gröna förbundets tidigare så ambivalenta riksdagsgrupp att ställa sig bakom Finlands anslutning till den europeiska valutaunionen. Snart följde även tvehågsna parlamentariker ur socialdemokraternas och vänsterförbundets led efter och den 17 april 1998 röstade riksdagen med stor majoritet för att Finland ansluts till euro-området.

Typiskt nog kunde Tapani Hietaniemis centrala roll i denna opinionsbildning mycket väl ha fallit i glömska om inte Osmo Soininvaara under Tapanis doktorskaronka 1999 hade lyft fram saken. Jag råkade själv vara på plats och minns att Soininvaara då framhävde att Hietaniemis avgörande argument hade levererats per e-mail. Förhoppningsvis har Gröna förbundets parlamentariker dessa elektroniska brev i gott förvar. De kan nämligen en dag uppfattas som viktiga idéhistoriska källor i utforskningen av Finlands Europapolitik i slutet av 1990-talet.

Det är ingen slump att Tapani Hietaniemi beundrade den tyska gröna rörelsens galjonsfigur Joschka Fischer, som under dessa år var utrikesminister i Tysklands grönröda regeringskoalition. De hade båda i sin ungdom varit vänstersinnade utopister, de blev båda engagerade i den gröna rörelsen. Och de skulle också båda bli pragmatiker och anhängare av ett politiskt starkt och just därför ekologiskt ansvarsfullt EU. Synd att Tapani inte hann uppleva Lissabonfördraget träda i kraft. 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 14.10.2009

Jordreformernas land

21.9.2009
Vilket härligt väder vi haft under de första septemberveckorna! Vis av den nyligen uppmärksammade Audi-skandalen skulle jag aldrig offentligt jämföra den ännu så märkligt grönskande och fylliga naturen med en bedårande kvinna. Men vad som rör sig ens skalle är tack och lov ännu en privatsak.

Hursomhelst, man får väl skriva att naturen är vacker. Och då jag för drygt en vecka sedan körde till fritidsstugan och lät blicken svepa över skördade fält och präktiga bondgårdar slogs jag av en sak. Nämligen av hur mycket jordreformerna har format det självständiga Finlands samhällsutveckling.

Finland var ingalunda det enda landet i Europa som efter första världskriget genomförde omfattande jordreformer. I alla nya randstater som uppstod i skarven mellan de upplösta imperierna verkställdes en nyfördelning av jordinnehavet. Det var dock endast i Finland som dessa reformer fick en betydande långtidseffekt. 

1918 års torparlag gav rätt att lösa in arrenderad jord till ett ytterst skäligt pris. Fyra år senare gavs också den obesuttna befolkningen rätt att inlösa jord (Lex Kallio) och 1925 skärptes förbuden mot bolagsköp av privat skogsmark (Lex Pulkkinen). Slutligen har vi knippet av jordreformer efter vårt senaste krig som vanligtvis kallats för 1945 års jordanskaffningslag.

Finland skilde sig från de övriga randstaterna i två avseenden. Lex Pulkkinen garanterade den växande skaran av småbrukare sin beskärda del av skogsindustrins exportintäkter. Detta förbättrade väsentligen deras möjligheter till nyröjning och driftsökning. Därtill var Finland den enda randstaten som undgick Röda arméns ockupation 1944–1945, vilket blev räddningen också för dess privatägda jord- och skogsbruk.

Finland förblev således småbrukarnas förlovade land fram till 1960-talet. Och trots att urbaniseringen därefter effektivt tömde landsbygden på arbetskraft förblev dessa ägor i händerna på ett stort antal människor, eftersom många redan av känsloskäl ville hålla fast vid ”fädrens jord”. 

Här har vi också förklaringen till att det forna Agrarförbundet, det vill säga Centern, fortfarande är landets största parti. En betydande del av landets medelklass har sina rötter i landsbygdens småbruk. I motsats till den rikssvenska medelklassen, som länge lutade mot socialdemokratin, har den därför alltid haft svårigheter att rösta socialistiskt. 

Det breda jordinnehavet har även medfört annat. Finlands skogar ägs i dag av många människor som inte längre är nödgade att regelbundet sälja timmer, vilket har trissat upp priserna och försämrat skogsindustrins konkurrenskraft. 

Jordreformerna har även medfört att det finns uppåt en halv miljon sommar- eller fritidsstugor i Finland i dag. Detta är proportionellt sett mer än i något annat land på jorden. Många har byggt stugan på ärvd mark, ännu fler har köpt jordplätten av före detta småbrukare. Tänkte jag bland annat vid åsynen av det böljande landskapet …

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 21.9.2009

Trög, men talangfull

17.6.2009
Vad kan ännu sägas om Europavalet? EU-parlamentets reella makt ökar. Ändå såg många Europavalet som ett testval inför följande inhemska parlamentsval. Skall den politiska vänstern fortsättningsvis mista röster till Sannfinländarna och De gröna? Spillet över till Sannfinländarna berodde inte enbart på Timo Soinis smorda munläder. I bakgrunden finns en stark frustration över att de statliga och fackliga möjligheterna att bära upp sviktande näringsgrenar och regioner stadigt minskar. 

Samma strukturomvandling gav vind i seglen åt De gröna, som dock i motsats till Sannfinländarna uppfattar förestående förändringar i Europa mer som ett hopp än ett hot. En möjlighet är att EU:s vänsterpartier gradvis smälter in i eller ersätts av unionens gröna partier, som inte belastas av en socialistisk vokabulär och världsbild. För att så ska ske krävs visserligen att de gröna skakar fram en realistisk plan för hur man ska rädda den västeuropeiska välfärdsstaten.

Europavalets pinsamt låga valdeltagande gör det ändå vanskligt att gissa sig till vad som komma skall i 2010-talets finländska riksdagsval. Som många gånger tidigare var en betydande del av soffliggarna sådana som traditionellt röstar på vänsterpartierna. Om dessa kan aktiveras har sossarna alltjämt goda möjligheter att gå framåt i nästa riksdagsval och fösa Centern ut i oppositionen. 

Det låga valdeltagandet och det ideologiskt splittrade samhällsklimatet är däremot något som har gynnat Svenska folkpartiet. Partiets anhängare är av tradition flitigare väljare än medborgarna i genomsnitt. Och när partifältets ideologiska skiljelinjer blir grumliga är många, som annars har svårt att acceptera SFP:s brokiga palett av politiska profiler, mer benägna att ge sin röst åt partiet. Just så skedde i Europavalet. Här kan skönjas en parallell till mellankrigstiden då SFP:s riksdagsgrupp tidvis bestod av vänsterliberaler, högerreaktionärer och nästan allt däremellan. 

Det finns ändå risk att man drar denna jämförelse alldeles för långt. På 1920-talet var den parlamentariska demokratin en ny och skör skapelse i Europa. I mitten av 1930-talet hade flertalet av de europeiska staterna återgått till olika former av autokratier eller regelrätta diktaturer. Mot bakgrunden av ett sådant politiskt landskap var det inte speciellt märkligt att många av våra parlamentariker visade intresse för Stalins och Hitlers samhällsvisioner.

Dagens Europa präglas av en helt annorlunda ideologisk dynamik. Visst har vi ännu gott om skränande populister. Ryssland torde knappast heller någonsin bli en parlamentarisk demokrati. Men som motvikt till detta har vi Europeiska unionen, som trots sin nuvarande tröghet och splittring är en stabil konstruktion med utmärkta möjligheter att förnyas fredligt och rationellt.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 17.6.2009

Lärorik aftonskola

23.5.2009
Aftonskola har som många vet två betydelser i Finland. Å ena sidan handlar det om flitig skolgång på kvällskvisten, å andra sidan om den finska regeringens ibland nog så lärorika förberedande sammanträden, under vilka man otvunget går igenom och enas om vad som ska beslutas vid följande officiella regeringsmöte.

För några veckor sedan publicerades en intressant samling anteckningar från regeringens aftonskolor under krigsåren 1942–1945. För anteckningar stod den sedermera kända agarpolitikern och statsmannen V.J. Sukselainen (1906–1995), som under denna tid hann verka som sekreterare för fem statsministrar. Bokens titel Faktillisesti tämä tarkoittaa antautumista – i realiteten betyder detta kapitulation – fångar de uppbragta reaktionerna på en av Sovjetunionens fredssonderingar 1944.

Jukka Tarkka framhävde i sin recension (Helsingin Sanomat 17.5.09) av verket att Sukselainens anteckningar visar att de krigstida regeringarna ständigt beaktade både riksdagens åsikter och folkopinionen. Till denna iakttagelse kan tilläggas att regeringarna därför ofta hade ytterst svårt att driva igenom impopulära och svåra beslut, även om ministrarna insåg att de förr eller senare var av nöden. 

Ett dramatiskt exempel på en sådan beslutsångest var regeringens aftonskola den 8 mars 1944, under vilken ministrarna från och till dryftade hur man skulle reagera på en ny sovjetisk fredssondering, som av flera skäl var oacceptabel. Moskva krävde en återgång till 1940 års gräns och en omedelbar brytning med Tyskland. Men hur skulle regeringen kunna driva igenom detta när karelarnas lobbygrupper tillsammans med ytterhögern och Tyskland aktivt motarbetade en sådan fred.

Saken komplicerades ytterligare av att inte heller den officiella krigspropagandan kunde medge att Finlands situation var ytterst dålig. Statsminister Edwin Linkomies citerade statsfilosofen J.V. Snellman, som i tiden hade konstaterat att ”Endast vilda folk kämpar till sista man”, men tillade resignerat att sådant var svårt att säga. Resultatet kunde lätt bli panik och politiska motsättningar.

Knappt två veckor senare publicerade dock signaturen Pekka Peitsi i Suomen Kuvalehti en kolumn under rubriken ”Hjältemodigt självmord” (”Sankarillinen itsemurha”), i vilken han i sak påminde om just det som Snellman sagt. Nationer kunde inte styras av lika rigida hedersbegrepp som individer. Inget folk kunde förväntas kämpa för ett annat till det bittra slutet.

Hur kunde denna Peitsi, som förövrigt råkade heta Urho Kekkonen, veta att han därmed uttryckte statsministerns innersta tankar? Jo, för att han därtill råkade vara förtrogen med statsministerns sekreterare, som antagligen hade berättat för honom om statsministerns hänvisning till Snellman. Rätt uttolkade kan Sukselainens anteckningar med andra ord också läsas som politisk idéhistoria.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 23.5.2009

Ännu om grundlagen

29.4.2009
President Urho Kekkonen citerade gärna Napoleon, som lär ha sagt att en grundlag ska vara kort och otydlig. Sedan våren 2000 har Finland däremot haft en grundlag som snarast är lång och otydlig, i synnerhet vad gäller presidentens maktbefogenheter. 

Det finns en uppenbar risk att lagen på denna punkt förblir i kraft ännu i 15 år. Minister Christoffer Taxell leder visserligen som bäst en parlamentarisk kommitté, som skall utreda om lagen kunde göras klarare. Men mycket tyder på att även om kommittén lägger fram ett vettigt förslag så blir det svårt att få igenom det i riksdagen.

Den gamla regeringsformen gav presidenten stor makt både i regeringsbildningen och i utrikespolitiken. Nu kvarstår endast en del av den utrikespolitiska makten, som dessutom bör utövas ”i samråd med regeringen”. I entydiga EU-frågor borde regeringen regera ensam.

President Tarja Halonen och många andra bemärkta medborgare har försvarat den nuvarande grundlagen. Enligt dem behövs det alltjämt en politisk motvikt till parlamentet och regeringen. De får stöd av galluparna, som klart visar att folket vill ha en folkvald president med reell makt. 

Partierna är också beroende av folkgunsten och misstänker att de skulle förlora röster om de utmanar denna opinion. Detta gäller inte minst socialdemokraterna, vars popularitet knappt alls har ökat trots att de är i opposition och välfärdsstaten är i gungning. I en sådan situation är det förståeligt att sossarna ogärna gör något som retar folket, hur motiverat det än vore ur den representativa demokratins synvinkel. Framför allt är sossarna ovilliga om lagförslaget skulle öka stödet för de systematiskt populistiska sannfinländarna.

Ett annat argument för den nuvarande maktfördelningen är Finlands geopolitiska läge – det är klokast att sköta relationerna till Ryssland utan alltför mycket parlamenterande. Detta torde ha varit en av baktankarna bakom det tudelade systemet i nuvarande grundlagen.

Praktiken har dock visat att det är svårt och ibland rent av problematiskt att skilja åt EU-ärenden och ryska frågor. Det är helt enkelt inte speciellt förnuftigt att separera de två från varandra, i synnerhet inte som Finland i de flesta stora frågor samtidigt måste beakta både EU:s och Rysslands intressen. 

Och ju svårare läget blir, desto mer riskabel är denna tuhövdade ordning. Här hjälper det föga att hänvisa till erfarenheterna från andra världskriget och hoppas på att presidenten på ett självklart sätt tar över kommandot om det kärvar till. Då hade vi en konstitution som entydigt gav sista ordet till presidenten. Nu har vi ett system med två kaptener på kommandobryggan, vilket väl går an så länge man seglar i medvind på öppet hav. Men vad sker om skutan börjar läcka och masten går av? 

Det vore därför i hela nationens intresse att partifältet i god tid axlar sitt ansvar och enas om en ny grundlag, som skulle göra Finland till en normal parlamentarisk demokrati, där all utrikespolitisk maktutövning förutsätter riksdagens stöd.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 29.4.2009  

Bälte och hängslen

15.12.2008
För dryg en månad sedan hade jag förmånen att diskutera finsk säkerhetspolitik med en framstående fyrväppling. Vi var inbjudna på middag till en kunglig ambassad i staden för att diskutera två till formen enkla men till innehållet ytterst kvistiga frågor. Det finns som bekant inga gratis luncher. Och blir man bjuden på middag under kristallkronor och hela faderullan så bör man ju leverera ännu mer.

Continue reading

Nationellt intresse

16.10.2008
Jaha, nu har psykologerna och hjärnfysiologerna nästan bevisat det som vi alla redan vet. Enligt senaste nummer av den populärvetenskapliga blaskan Scientific American Mind gestaltar vi verkligheten i hög grad i formen av berättelser. Detta styr också väsentligen vår förmåga att analysera information och acceptera nya idéer.

Continue reading

Plan B

13.7.2008
Semester och sommarlov betyder ingalunda att vi kan undvika svåra beslut. Tvärtom ställs vi ju i dessa tider ständigt inför mycket konkreta och hiskeligt besvärliga valsituationer. Ska jag verkligen ta ett morgondopp fastän ”det dunkla Näsijärvis våg” inte kan var mer än knappt 16 grader varmt? Borde jag försöka övertala döttrarna att diska eller ska jag som vanligt se uppgiften som min lott i livet? Och är det nödvändigt att rada upp den upphuggna veden redan i dag? Å andra sidan … Morgen, Morgen nur nicht heute, sagen alle faule Leute!

Continue reading