Helsingfors – Piter

14.4.2010
Den som har läst morgontidningen under de senaste månaderna torde ha noterat att restiden för passagerartåget mellan Helsingfors och S:t Petersburg snart halveras från sex till tre och en halv timme. Finska och ryska statsjärnvägarna har tillsammans investerat i ett italienskt snabbtåg vars ena hälft redan anlänt. Nu provkörs underverket inför premiären i december 2010. Det kompletta tåget kommer att rymma 350 passagerare och när alla banarbeten är gjorda ska det susa fram med över 200 kilometers hastighet i timmen. I början sker två avgångar per dygn från vardera staden, senare kan det bli upp till fyra.

Satsningen stöter antagligen på en del motgångar. Men när de är lösta beräknas det nuvarande antalet tågpassagerare (400 000 personer/år) öka trefaldigt på fem år. Detta är inte småpotatis, i synnerhet inte för Helsingfors som därmed på ett helt nytt sätt kopplas upp till Nevastaden med sina närapå fem miljoner invånare och sitt ofantliga eurasiska uppland. Historikern drar osökt en parallell till året 1870 då järnvägsförbindelsen mellan Helsingfors och ”Piter” blev färdig och genast satte sprutt på näringslivet och tillväxten i storfurstendömets hjärta.

Men är tilltagande mobilitet alltid en välsignelse? Järnvägstrafiken är inte den största boven bakom den nu så uppmärksammade växthuseffekten. Ändå bidrar den indirekt till den globala uppvärmningen. Löper tågtransporterna bättre, stimulerar detta också näringslivet och leder vanligtvis till en volymökning av industriproduktionen, bilismen och flygtransporterna.

En bestående reducering av mänsklig mobilitet och konsumtion är därför osannolik, i varje fall om den ska ske fredligt och konstruktivt. En som funderat på denna utveckling är den brittiska historikern Colin Divall, som i en nyss utgiven antologi om järnvägarnas kulturhistoria (Railways as an Innovative Regional Factor) poängterar att kulturella förväntningar styr teknologisk utveckling betydligt mer än vi inser.

Enligt Divall kan vi genomskåda ingrodda synsätt på teknologin genom att analysera deras historiska rötter. Ett av dem är den blinda tron att ökad mobilitet och fartbringande teknologi alltid innebär samhälleliga framsteg. Uppfattningen bidrog till närmare hundra års ignorans av den eldrivna bilen, trots att diverse utkast till en sådan gjordes redan när explosionsmotorn slog igenom.

Protesterar jag mot expresståget mellan Helsingfors och S:t Petersburg? Nej, tvärtom är det lätt att räkna upp flera vägande ekologiska och kulturella argument till förmån för projektet. Vi reser från stadskärna till stadskärna i stort sett lika snabbt som per flyg men med en bråkdel av flygets utsläpp. Vi kommer genast i kontakt med dess folk, kultur, atmosfär. Och framförallt kommer vi i närkontakt med vår egen historia. S:t Petersburg var vår huvudstad i 108 år. Självaste begreppet ”finländare” är myntat i S:t Petersburg, närmare bestämt 1829 av Erik Gustaf Ehrström, kyrkoherde för stadens svenska lutherska församling.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 14.4.2010

Attraktion och trovärdighet

2.12.2009
Kinas uppsving till en global stormakt har varit höstens stora diskussionsämne i de något mera analytiska medierna. Detta framhävdes ytterligare av att president Obama lyste med sin frånvaro när européerna för tre veckor sedan firade Berlinmurens fall. Han hade i stället flugit över till Tokyo inför sitt toppmöte i Beijing med Kinas statschef Hu Jintao.

Högst på Beijingmötets agenda låg ingalunda klimatfrågan utan världsekonomin och den därmed alltid sammanflätade frågan om tillgång till kapital, råvaror och marknader. Kinas enastående ekonomiska uppsving under de senaste fem åren hade inte kunnat ske utan amerikanernas hejdlösa konsumtion av kinesiska varor. Och denna konsumtion hade i sin tur inte kunnat finansieras utan kinesernas omfattande investeringar i och kreditgivning åt Förenta staterna. I dag heter Förenta staternas största bank Kina.

När Kinas statschef Deng Xiaoping för trettio år sedan beslöt att ersätta sitt lands planhushållning med en marknadsekonomi var hans inspirationskälla dock inte den amerikanska samhällsmodellen. Enligt experterna var det snarast Japans, Sydkoreas och Taiwans just då så snabbt växande marknadsekonomier som hade övertygat honom att en framgångsrik kapitalism ingalunda krävde en regelrätt västerländsk demokrati. Tvärtom tydde utvecklingen i dåvarande Västeuropa och Nordamerika på att de liberala demokratiernas ekonomier var alldeles för tungrodda och slösaktiga. 

Antagligen sitter Rysslands statsledning i dag och noggrant analyserar drivkrafterna bakom det kinesiska undret. I alla fall borde den göra det, eftersom Kina efter 300 års inre svaghet och ineffektivitet har återtagit sin position som världens största och mest attraktiva ekonomi, och i förlängningen snart också sin fornstora roll som teknologiskt och kulturellt föregångsland.

Jämförelsen mellan Kina och Ryssland är onekligen avslöjande. Under de senaste 20 åren har Kina satsat väldiga resurser på att modernisera sina infrastrukturer, skola upp sin arbetskraft och locka utländska investerare och företag att etablera sig i landet. Samtidigt har Rysslands makroekonomi och samhällsbygge stampat betänkligt på stället. Landets ekonomi är alltjämt helt beroende av intäkterna från sin energiexport. Därtill lider det av ett kroniskt underskott på utländska investeringar, usla infrastrukturer och en milt sagt svag rättstat. Och till råga på allt har Kremls utrikes- och handelspolitik under de senaste åren ofta varit barockt påstridig.

Här kommer vi in på den största skillnaden mellan rysk och kinesisk kommunikation med omvärlden. Ryssland försöker alltjämt agera som en stormakt men spelar denna roll på ett ohjälpligt ålderdomligt sätt. Ingen stormakt vinner i dag någonting långsiktigt med hotelser och blockader.  Nyckelord är i stället attraktion och trovärdighet. Den kinesiske reformatorn Deng Xiaoping uppmanade i tiden sina efterträdare att ”hålla låg profil och aldrig gå i täten”.  Kanske detta nu kunde vara något också för Kreml.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 2.12.2009

Apropå ett avtal

27.8.2009
Förra söndagen (23.8) noterade några medier att det hade förflutit precis 70 år sedan Tyskland och Sovjetunionen ingick en nonaggressionspakt som är mer känd för eftervärlden som Molotov–Ribbentrop-avtalet. I avtalets hemliga tilläggsprotokoll delade parterna upp Östeuropa i två säkerhetspolitiska intressesfärer. Gränslinjen drogs genom östra Polen över Östersjön upp till den svensk-finska gränsen i norr.

Avtalet gav upphov till andra världskriget som enbart i Europa skördade livet på 57 miljoner människor. I de berörda småstaterna uppfattas Molotov–Ribbentrop-avtalet självklart som ett varnande exempel på cynisk stormaktspolitik. I Sovjetunionen och dess arvtagarstat Ryssland har synsätten föga överraskande varit annorlunda. 

Redan under kriget kritiserade Sovjetledningen västmakterna för att de inte åren 1938–1939 hade gått med på att Sovjetunionen utvidgade sin säkerhetszon västerut som skydd mot Tyskland. Moskva drog härav slutsatsen att västmakterna gärna såg att Hitlers expansionslust drabbade Sovjetunionen. Sovjetunionen ingick därför i stället i all hast den nämnda pakten med Tyskland. Den gav ryssarna den eftertraktade bufferten i väst och mer tid att rusta upp för den av många redan klart förutspådda stora kraftmätningen med Tyskland. 

Allt detta framhävs förstås för att visa att Sovjetunionens agerande i början av andra världskriget skedde i defensivt syfte. Hösten 2008 gav de ryska myndigheterna offentlighet åt sovjetiska spionrapporter från slutet av 1930-talet som hade gett näring åt Moskvas misstankar om att västmakternas beslutfattare innerst inne hoppades att Hitler skulle krossa bolsjevikväldet. 

Det var knappast en slump att valda avsnitt ur dessa dokument fick publicitet knappt två månader efter det korta kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008. Dagens makthavare i Kreml är i stort sett lika misstänksamma gentemot västmakternas ledare som sina kejserliga och sovjetiska föregångare. De drar därför osökt paralleller mellan stormaktsspelet åren 1938–1939 och Natos nuvarande vänslande med Ukraina och Georgien. Bakom alltsammans skymtas Förenta staternas vilja att flytta fram sina militära och ekonomiska positioner runt Svarta havet och i Kaukasien.

Hur fel eller rätt har kompanjoner Putin & Medvedev? Svaret beror på hur man ser på stormaktspolitikens framtid och den makrohistoriska utvecklingen i största allmänhet. Många utgår från att alla högteknologiskt organiserade samhällen är förutbestämda att utvecklas till liberala demokratier. I så fall är de ryska makthavarnas hållning ett krampaktigt och lönlöst försök att stoppa historiens gång. 

Förhåller man sig däremot mer skeptiskt till den västerländska samhällsordningens överlägsenhet är det lika möjligt att tolka signalerna från Kreml som normal geopolitisk argumentation. Tror någon att stormaktspolitik primärt kan handla om annat än om att maximera kontrollen över strategiskt viktiga naturrikedomar och områden? 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 27.8.2009

Tre resurser

4.8.2009
”Jag gungar i högsta grenen / af Harjulas högsta ås”. Öppningsorden i Zacharias Topelius klassiska hyllningssång till fosterlandet En sommardag i Kangasala ljöd i mitt huvud när vi äntligen nådde upp till toppen av utsiktstornet i Aulanko naturpark utanför Tavastehus. 

Närmast tornet naturparkens mäktigt höga furor, cembratallar, granar, även enstaka lövträd, längre bort skymtade Vanajavesi, böljande åkrar, några fabriksskorstenar och nejdens skidbacke. Över alltsammans vänligt solsken, väldiga cumulusmoln.  

Aulanko utsiktstorn uppfördes 1906 av Finlands då kanske rikaste man, överste Hugo Standertskjöld (1844–1931). Den gode översten hade skapat sig en väldig förmögenhet som vapenfabrikör i Ryssland. Återvänd till Finland använde han en del av detta kapital till att omvandla sitt sommargods Karlberg till en kultur- och naturhistorisk oas. Runt det ståtliga träslottet uppfördes stora park- och trädgårdsanläggningar med växthus för exotiska arter. Och uppe på Aulanko ås öster om herrgården lät han uppföra nämnda naturpark med utsiktstorn.

Vad hade översten månntro tänkt om han i dag klättrade upp i sitt torn och blickade ut över södra Tavastland, sitt eget barndomslandskap. Standertskjölds främsta industriella skapelse Kaukas, numera UPM-Kymmene, har i likhet de flesta alla andra skogsbolag stora lönsamhetsproblem i Finland. Hela landets industriella framtid ligger i vågskålen. Det finns inga entydiga tecken på att världsekonomins återhämtning skulle ske särdeles snabbt eller särdeles gynnsamt för små och starkt exportberoende EU-länder som Finland. 

Slutligen har vi det ryska frågetecknet. När och hur skall Ryssland ruska av sig sitt groteskt ineffektiva sätt att utnyttja sina fantastiska naturrikedomar och bygga upp ett modernt och rationellt fungerande samhälle? Detta är inte en ödesfråga enbart för ryssarna. Det är det i hög grad även för Rysslands europeiska grannländer, vars ekonomiska välfärd på ett eller annat sätt alltid har varit avhängig av utvecklingen i Ryssland.

Det är ingen slump att Ryssland i dessa randområden ofta gestaltas som något av en väldig naturkraft, som precis som ett fiskrikt hav eller en bördig vulkansluttning både ger och tar – i bästa fall välfärd och rikedom, i värsta fall stormar och utbrott. 

En orsak till att Finland under flera internationella högkonjunkturer har haft snabbare tillväxt än andra västeuropeiska länder är uttryckligen landets livliga handel med Ryssland. Om Ryssland som samhälle fortsättningsvis utvecklas trögare än omvärlden riskerar Finland rent av att mista två av sina tre centrala resurser för välfärd, nämligen både den inhemska skogsindustrin och den ryska marknaden. 

Den enda betydande resurs som Finland då har kvar är en mångsidigt utbildad och flexibel befolkning, som förmår reagera snabbt på de stora förändringarna i den västerländska ekonomin och kulturen. Ett dussin nya Hugo Standertskjöldar skulle nog inte heller skada.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 4.8.2009

Ännu om grundlagen

29.4.2009
President Urho Kekkonen citerade gärna Napoleon, som lär ha sagt att en grundlag ska vara kort och otydlig. Sedan våren 2000 har Finland däremot haft en grundlag som snarast är lång och otydlig, i synnerhet vad gäller presidentens maktbefogenheter. 

Det finns en uppenbar risk att lagen på denna punkt förblir i kraft ännu i 15 år. Minister Christoffer Taxell leder visserligen som bäst en parlamentarisk kommitté, som skall utreda om lagen kunde göras klarare. Men mycket tyder på att även om kommittén lägger fram ett vettigt förslag så blir det svårt att få igenom det i riksdagen.

Den gamla regeringsformen gav presidenten stor makt både i regeringsbildningen och i utrikespolitiken. Nu kvarstår endast en del av den utrikespolitiska makten, som dessutom bör utövas ”i samråd med regeringen”. I entydiga EU-frågor borde regeringen regera ensam.

President Tarja Halonen och många andra bemärkta medborgare har försvarat den nuvarande grundlagen. Enligt dem behövs det alltjämt en politisk motvikt till parlamentet och regeringen. De får stöd av galluparna, som klart visar att folket vill ha en folkvald president med reell makt. 

Partierna är också beroende av folkgunsten och misstänker att de skulle förlora röster om de utmanar denna opinion. Detta gäller inte minst socialdemokraterna, vars popularitet knappt alls har ökat trots att de är i opposition och välfärdsstaten är i gungning. I en sådan situation är det förståeligt att sossarna ogärna gör något som retar folket, hur motiverat det än vore ur den representativa demokratins synvinkel. Framför allt är sossarna ovilliga om lagförslaget skulle öka stödet för de systematiskt populistiska sannfinländarna.

Ett annat argument för den nuvarande maktfördelningen är Finlands geopolitiska läge – det är klokast att sköta relationerna till Ryssland utan alltför mycket parlamenterande. Detta torde ha varit en av baktankarna bakom det tudelade systemet i nuvarande grundlagen.

Praktiken har dock visat att det är svårt och ibland rent av problematiskt att skilja åt EU-ärenden och ryska frågor. Det är helt enkelt inte speciellt förnuftigt att separera de två från varandra, i synnerhet inte som Finland i de flesta stora frågor samtidigt måste beakta både EU:s och Rysslands intressen. 

Och ju svårare läget blir, desto mer riskabel är denna tuhövdade ordning. Här hjälper det föga att hänvisa till erfarenheterna från andra världskriget och hoppas på att presidenten på ett självklart sätt tar över kommandot om det kärvar till. Då hade vi en konstitution som entydigt gav sista ordet till presidenten. Nu har vi ett system med två kaptener på kommandobryggan, vilket väl går an så länge man seglar i medvind på öppet hav. Men vad sker om skutan börjar läcka och masten går av? 

Det vore därför i hela nationens intresse att partifältet i god tid axlar sitt ansvar och enas om en ny grundlag, som skulle göra Finland till en normal parlamentarisk demokrati, där all utrikespolitisk maktutövning förutsätter riksdagens stöd.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 29.4.2009