Förintelsens banalisering

27.1.2011
I dag minns vi förintelsens offer. Även om detta vidriga brott mot mänskligheten skedde redan för närmare 70 år sedan har minnesdagen haft internationell status endast i sex år. Det har inte varit en lätt sak för européerna att hantera detta mörka kapitel i sitt förflutna. Fram till 1960-talet valde man den lättaste vägen och skyllde alltsammans på nazisterna och tyskarna.

Continue reading

Upplyst födelsedagsbarn

11.10.2010
Som prodekan leder jag då och då humanistiska fakultetens månatligen återkommande, korta men högtidliga utdelning av examensbetyg, kallat publiken. De nybakade doktorernas och magistrarnas släkt och vänner dyker också upp och efter att betygen har delats ut blir det tal och mousserande vin. Prodekanen är något av en akademisk fältväbel och får därför ofta order att leda dylika tillställningar på kort varsel. Så även inför publiken förra veckans tisdag, vilket gjorde att jag i all hast fick lov att hitta på ett tema för mitt tal. 

Continue reading

Språk och historia

18.7.2010
Förra veckoslutet publicerade jag en artikel i Helsingin Sanomat (10.7.10) om hur svenskt Finland fortfarande är som samhälle och kultur. Poängen var att Finlands svenska kulturarv endast delvis har att göra med hur många som i dag råkar tala svenska som modersmål på östra sidan av Bottniska viken. Hade jag förstått bättre skulle jag ha tillagt att just detta är väsentligt att hålla i minnet i debatterna om grundskolans ”tvångssvenska” och svenskans status som nationalspråk. 

Det vore förstås klokt att även framöver förse vår samhällselit med goda kunskaper i svenska. Men vill riksdagen inte göra det så är det inte nödvändigtvis en katastrof för finlandssvenskarna, eftersom vår förmedlande roll i de finsk-svenska relationerna i så fall skulle förstärkas. Den drabbade parten är ju snarast den finskspråkiga majoriteten. Överhuvudtaget vore det nog bäst att finlandssvenskarna inte blandade sig i debatten om tvångssvenskan eftersom våra motiv ständigt ifrågasätts. Hur patriotiska och välmenande vi än kan vara.

Desto viktigare är det att uppmärksamma konstruktiva inlägg i de finskspråkiga medierna. Pirjo Markkola, nytillträdd historieprofessor vid Jyväskylä universitet, var inne på ämnet i sin ledare i senaste Historiallinen Aikakauskirja (2/2010). Professorn påminner om att hon inte hade kunnat utforska Tammerfors 1800-talshistoria utan sina skolkunskaper i svenska, eftersom en ansenlig del av arkivkällorna är svenskspråkiga.

Motståndarna till tvångssvenskan förstår därför inte vad de håller på att frånta landets finskspråkiga ungdom: ”I yttersta fall berövas de sin rätt till sin egen historia. Det handlar inte enbart om Nylands och västkustens förflutna. I Mellersta och Östra Finlands landskapsarkiv är en stor del av urkunderna fram till 1800-talet svenskspråkiga. Vem vill på riktigt skapa en situation där bara svenskspråkiga och enstaka finskspråkiga excentriker förmår producera ny kunskap om finländarnas historia?”

Tongivande historiker vid Jyväskylä universitet har här gått mot trenden. Under de senaste femton åren har de skolat upp ett ansenligt antal magistrar och doktorer, som skrivit avhandlingar om svenska tidens och första hälften av ryska tidens historia. Mina finskspråkiga kolleger Markku Kuisma och Panu Pulma gör en motsvarande insats vid Helsingfors universitet. För närvarande leder docent Pulma ett stort forskningsprojekt om uppförandet av Sveaborg, som förutom ny kunskap om denna så betydande satsning lockar flera unga finskspråkiga förmågor att förkovra sin svenska.

Det är ändå inte en slump att en betydande del av Pulmas projektforskare är svenskspråkiga forskarlöften. Mina finskspråkiga kolleger vid olika universitet har bekymrat noterat att studenternas kunskaper i svenska språket har urholkats i den grad att många inte förmår tentera svenskspråkig litteratur. Något måste göras och här har inte minst Finlands svenskspråkiga historiker ett viktigt uppdrag framför sig. 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 18.7.2010

Fixa nostalgier

25.6.2010
När skrev du ditt första e-brev? Få kan ge ett exakt svar på frågan. De flesta minns ändå ungefär vilket år det skedde och varför man gjorde det. I mitt eget fall skedde det i två faser. I maj 1992 tog jag och mina kolleger på universitetet en snabbkurs i det som sedermera började kallas för e-mailandet. Märkligt och roligt men aningen fånigt tyckte många av oss när vi satt där och sände korta meddelande till varandra. Sedan låg det hela i träda fram till våren 1996 då jag i snabb takt skulle sammanställa en nordisk antologi och beslöt att samla flocken av forskare med hjälp av e-brev. Och i dag är det ju nästan en stor händelse att få ett handskrivet brev med frimärke och allt på posten.

Varje generation och yrkesgrupp har sina egna fixa nostalgier. I mitt eget skrå sitter vi ibland och minns när vi gick över från skrivmaskin till dator och vilka koder och tangentkombinationer som krävdes för att starta ett MS-DOS program eller sätta in en fotnot. Var det inte Fn plus F10? Samma slags vaga och smått surrealistiska minnen kommer vi antagligen också att ha om det som nu är revolutionerande och nytt i mänsklig kommunikation. Men till saken hör förstås vi i dag inte kan veta vad som i framtiden kommer att uppfattas som nydanande. En trygg gissning är nämligen att det mesta av det som framstår som oerhört avancerat och genialt nu är fullständigt passé, för att inte säga groteskt, om tjugo år, ja, ungefär som att spara ett dokument på diskett i dag.

En het fråga just nu inom bok- och tidningsbranschen är förstås huruvida det på traditionellt sett tryckta ordet har någon framtid. Ekologiskt sinnade teknofreaks har redan en tid betecknat dessa tryckalster som ”dead-tree editions”. Många framtidsforskare är därför övertygade om att vi om tio år läser de flesta texter på någon slags skärm. En del tecken tyder på att så verkligen kan ske. De tryckta dags- och veckotidningarnas annonsintäkter minskar samtidigt som reklamerna på deras nätversioner stadigt ökar. Och den dag som vi hellre skrollar genom HBL:s nätversion än bläddrar i dess pappersformat har annonsörerna för länge sedan tappat intresset för trycksvärtan.

Det är fullt möjligt att framtidsforskarnas kristallkula denna gång råkar fungera. Det vill säga att de nyligen introducerade läsplattorna alias e-böckerna utvecklas till reella alternativ till den tryckta boken och tidningen. I så fall måste visserligen läsplattornas grafik och tekniska egenskaper bli så avancerade och bekväma att de fullt ut ersätter den nästan existentiella relation som mången av oss har till våra böcker och bibliotek. Visst låter det patetiskt, men då kommer framtida generationer att ha stora svårigheter att förstå den estetiska sensation som läsandet av en fint tryckt, vackert inbunden och välskriven bok kan erbjuda. För att inte tala om nöjet att återfinna en bok som länge varit borttappad eller begravd under annat litterärt bråte. Skriver jag och griper lättat efter dagens ännu rejält tryckta morgontidningar!

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 25.6.2010

Fädrens jord

20.2.2010
”Förkovra, förvalta, förskingra”, tänkte jag med ett sting i hjärtat när jag och ett par släktingar för några dagar sedan undertecknade ett köpebrev och sålde bort en sommarvilla i Pernå, som hade uppförts av vår farfars far på ägor som hans far införskaffat på 1830-talet. Ändå var det rätt tidpunkt att lätta ankaret. Dessutom kan ingen ta barndomsminnena ifrån oss. Den dagen då vi blir riktigt gaggiga så är det barndomslandskapet som tar över och räddar oss skonsamt från den alltmer groteska samtiden.

Efteråt satt jag med min kusin Anders och mindes ett och annat om sommarlivet på Greggböle. Gården på vars ägor villan i tiden hade stått hade sålts bort redan 1916. Men självklart rörde vi oss allt som oftast på dess fält, i des skogar och vattenlandskap. I väster låg stora skogar, i norr öppnade sig den sedan 1200-talet svenska Gammelby, i öster ån som fördes oss ut till Pernåviken och i söder själva herrgården, som egentligen var ett uppiffat rusthåll.

En tom mjölkstånka fördes varje kväll till ladugården och avhämtades påfylld följande morgon. Ett av mina tidigaste barndomsminnen är förknippat med en sådan expedition tillsammans med min äldre syster Isa. Arla morgon, solsken, daggstänkt gräs, stenmuren, björkallén, karaktärsbyggnaden, ladugårdens gavel, och den ofantliga tjuren, som stod tjudrad därinne. 

Gården hade ännu i mitten av 1960-talet några arbetshästar och en gång fick jag styra hästkärran en bit längs den sandiga landsvägen som gick förbi oss söderut mot Isnäs. Förövrigt cyklade vi vitt och brett, än till Starks butik nere i byn, än till Forsby bruk, än längs de långa skogsvägarna som förde till Hästkärret. En gassande varm sensommardag möttes jag och min bästis Jouni av en fantastisk syn när vi cyklade över en kalhuggen raka. Hela vägen var fylld av citronfjärilar som virvlade upp som ett gult moln när vi fräste vidare.

Jounis mor var från Tavastland och i deras kök fick jag smaka på surmjölk med talkkuna. Hos dem såg jag också för första gången fotbollsvirtuosen Pelé i direkt TV-sändning från VM i Mexiko. Vi skyndade att montera ned badmintonnätet för att installera en fotbollsplan. Följande år handlade det däremot om löpning och spjutkastning. Helsingfors skulle stå som värd för EM i friidrott och självklart levde vi starkt med och arrangerade landskamper och andra fiktiva mästerskap.

I början av sommaren var de nyköpta tennistossorna pinsamt rena och vita. Men ingen fara, småningom fick de sin rätta patina av landsvägens smutsvatten, cykelolja, sågspån och krossade blåbär. I övrigt var utstyrseln en salig blandning av gammalt och nytt, precis som det mesta i mitt liv även därefter.

Jag funderar ibland på hur dessa barndomssomrar har format mig. Tillsvidare har jag inte kommit någon vart. Alla dessa minnen handlar nämligen inte alls i första hand om mig själv, utan om familjen och tjocka släkten, om vännerna och byborna och fädrens nu förlorade jord … 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 20.2.2010

Vi och Europa

6.11.2009
Vi firar två högtider inom några dagar. Svenska Dagen i dag och 20-årsminnet av Berlinmurens fall på måndag. En del tycker att högtider av denna typ bör firas för traditionernas skull. Visst, men lika väsentligt är att de lockar oss att fundera på nuet och framtiden. Är vi är kapabla att göra lika väl ifrån oss som tidigare generationer? Vad krävs för att svenskheten i Finland och freden i Europa ska säkras?

Den brittiske samtidshistorikern Timothy Garton-Ash skrev för några dagar sedan en ypperlig översikt om året 1989 i The New York Review of Books, i vilken han påminde det inte går att hitta en övergripande förklaring till varför allting utföll så väl hösten 1989 – även om många självklart vill ta åt sig hedern. 

Den centrala aktören var utan tvekan Sovjetledaren Michail Gorbatjov, men inte ens han visste vad han gjorde. Syftet med reträtten från Östeuropa var att få det sovjetiska Ryssland på rätt bog, inte att stjälpa hela lasset. När Gorba senare tillfrågades om han skulle ha gjort samma sak på nytt om han vetat vad allting hade lett till, svarade han uppriktigt nog: ”Antagligen inte.”

Det är i viss bemärkelse på samma sätt med svenskheten i Finland. Vissa beslut och lagar var onekligen nödvändiga för att svenskan skulle förbli ett offentligt språk. Och självklart är det väsentligt att fortsättningsvis delta i samhällsbygget, bland annat att säkra att vårt svenska utbildningsväsende hålls intakt och blir ännu mer lockande för landets andra språkgrupper.  

Om detta sker bäst genom att svenska omdefinieras till ett minoritetsspråk vore det värt att göras. Men vem vet om effekten blir den önskade? Utfallet av en viss reform beror på samhällskontexten. Och blickar man bakåt visar det sig att svenska språkets livsvillkor i Finland i hög grad har styrts av stormaktspolitiken och dess slumpmässiga kedjereaktioner i vår del av världen. 

Så var det 1808–1809 när Napoleonkrigen svepte över Norden och finskan plötsligt blev ett majoritetsspråk i den nya statsbildning som fick heta Finland. Så var det också 1917–1918 och 1939–1945 när följande två världskrig ruskade om Finland. Den lyckosamt uppnådda och därefter segt försvarade självständigheten räddade svenska språket som ett levande tungomål i Finland.

Det verkar vara på samma sätt med konsekvenser av året 1989. Östeuropas frigörelse ledde till Sovjetunionens sönderfall, som i sin tur gjorde det möjligt för Finland och de före detta öststaterna att ansluta sig till EU. Detta har igen bidragit till många väsentliga förändringar i det finländska språkklimatet.

Å ena sidan har EU-medlemskapet integrerat oss ekonomiskt med Sverige, å andra sidan uppfattas svenskan därför inte mer som ett nödvändigt skydd för vår västerländska samhällsordning. Därtill kommer den växande invandringen som också ökar trycket på att omdefiniera svenskans status i Finland. 

Det vore därför bra att höja blicken och vaket försöka uttyda vad som sker i vår världsdel. Inte minst med tanke på svenskan.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 6.11.2009

Tre resurser

4.8.2009
”Jag gungar i högsta grenen / af Harjulas högsta ås”. Öppningsorden i Zacharias Topelius klassiska hyllningssång till fosterlandet En sommardag i Kangasala ljöd i mitt huvud när vi äntligen nådde upp till toppen av utsiktstornet i Aulanko naturpark utanför Tavastehus. 

Närmast tornet naturparkens mäktigt höga furor, cembratallar, granar, även enstaka lövträd, längre bort skymtade Vanajavesi, böljande åkrar, några fabriksskorstenar och nejdens skidbacke. Över alltsammans vänligt solsken, väldiga cumulusmoln.  

Aulanko utsiktstorn uppfördes 1906 av Finlands då kanske rikaste man, överste Hugo Standertskjöld (1844–1931). Den gode översten hade skapat sig en väldig förmögenhet som vapenfabrikör i Ryssland. Återvänd till Finland använde han en del av detta kapital till att omvandla sitt sommargods Karlberg till en kultur- och naturhistorisk oas. Runt det ståtliga träslottet uppfördes stora park- och trädgårdsanläggningar med växthus för exotiska arter. Och uppe på Aulanko ås öster om herrgården lät han uppföra nämnda naturpark med utsiktstorn.

Vad hade översten månntro tänkt om han i dag klättrade upp i sitt torn och blickade ut över södra Tavastland, sitt eget barndomslandskap. Standertskjölds främsta industriella skapelse Kaukas, numera UPM-Kymmene, har i likhet de flesta alla andra skogsbolag stora lönsamhetsproblem i Finland. Hela landets industriella framtid ligger i vågskålen. Det finns inga entydiga tecken på att världsekonomins återhämtning skulle ske särdeles snabbt eller särdeles gynnsamt för små och starkt exportberoende EU-länder som Finland. 

Slutligen har vi det ryska frågetecknet. När och hur skall Ryssland ruska av sig sitt groteskt ineffektiva sätt att utnyttja sina fantastiska naturrikedomar och bygga upp ett modernt och rationellt fungerande samhälle? Detta är inte en ödesfråga enbart för ryssarna. Det är det i hög grad även för Rysslands europeiska grannländer, vars ekonomiska välfärd på ett eller annat sätt alltid har varit avhängig av utvecklingen i Ryssland.

Det är ingen slump att Ryssland i dessa randområden ofta gestaltas som något av en väldig naturkraft, som precis som ett fiskrikt hav eller en bördig vulkansluttning både ger och tar – i bästa fall välfärd och rikedom, i värsta fall stormar och utbrott. 

En orsak till att Finland under flera internationella högkonjunkturer har haft snabbare tillväxt än andra västeuropeiska länder är uttryckligen landets livliga handel med Ryssland. Om Ryssland som samhälle fortsättningsvis utvecklas trögare än omvärlden riskerar Finland rent av att mista två av sina tre centrala resurser för välfärd, nämligen både den inhemska skogsindustrin och den ryska marknaden. 

Den enda betydande resurs som Finland då har kvar är en mångsidigt utbildad och flexibel befolkning, som förmår reagera snabbt på de stora förändringarna i den västerländska ekonomin och kulturen. Ett dussin nya Hugo Standertskjöldar skulle nog inte heller skada.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 4.8.2009

Bläddra i böcker

10.7.2009
Läst, oläst, två gånger omläst. Blicken går förstrött över sommarstugans två bokhyllor som i likhet med mina andra bibliotek är i en låt oss säga fantasieggande ordning. Den vänstra hyllan är i princip min och den högra de övriga familjemedlemmarnas. Men vem bryr sig om sånt när det gäller att snabbt röja soffbordet för kortspel, pussel eller laptoppen? 

Uppe till vänster borde vara mina inhemska favoriter. Juhani Aho, Joel Lehtonen och några till. Sedan följer fragment ur min fars och farfars ryska kollektioner. Bredvid Tjechovs noveller står ett litterärt krigsbyte från Fjärrkarelen, Leninin oppi puolueesta. En tid höll jag Lenin bredvid Hitlers svenska utgåva av Mein Kampf, men så drev omständigheterna dem isär. Har ett minne av att jag ville utforska hur den nazistiska vokabulären hade översatts till svenska. Och att jag snabbt insåg att Mein Kampf inte var en speciellt bra källa. Hitler skrev boken långt innan nazisterna grep makten i Tyskland och precis som bolsjevikerna i Ryssland skapade sig en helt egen politisk vokabulär.

Lästa böcker är nästan som egna minnen. Ibland minns vi knappt något alls av intrigen eller budskapet. Däremot efterlämnar i stort sett varje bok en känsla, en association eller rent av synminne, som väller fram då vi tar boken i handen och försöker minnas när, var och varför vi läste den. Eller kanske lämnade den oläst. 

För en tid sedan hittade jag ett häfte i den kände kulturforskaren Yrjö Hirns (1870–1952) arkiv, i vilket han hade antecknat varje bok han hade läst månad för månad. Och intressant nog också om han hade läst den tidigare, vilket i kombination med hans senare publicerade skrifter kring samma tematik ger en viss insyn i forskarens dåvarande tankegångar och känslolandskap.

För några dagar sedan grälade tonårsdottern på mig för att vi inte hunnit köpa engelsk skönlitteratur åt henne under en kort avstickare till Tammerfors. – Inga problem, replikerade jag som mindes hur min egen far i liknande situationer brukade plocka fram egna ungdomsfavoriter ur bokhyllan. Vips tog jag fram en av Kurt Vonneguts science fiction parodier från 1970-talet, som i tiden fick mig att inse likheterna mellan den historiska romanen och scifi-litteraturen. I bägge genrerna flyr författaren samtiden för att kunna säga någonting väsentligt om den.

Den nyligen avlidne Kurt Vonnegut Jr uppfattades av litterära finsmakare som en intelligent ordjonglör utan verkligt djup. Faktum är dock att hans romaner innehåller en samhällskritik av kalla krigets Förenta stater, som i dag känns träffande för hela den västerländska civilisationen. Tag till exempel hans kanske bästa roman Slapstick som fångar burleska människoöden i ett ödsligt och ruinerat Manhattan. Var finns världens centrum efter 50 eller 100 år? Säkert inte i New York, knappast ens i västvärlden. 

– Den som lever får se, tänker jag och undrar vem som då bläddrar i mina böcker …

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 10.7.2009

Som ett lejonvrål

2.4.2009
Cityjeepen stannade så ljudlöst upp vid gathörnet att jag trodde att den hade fått motorstop. Men nej, framför mig hade jag en hybridbil, som efter att människostimmet hade skingrats fortsatte sin stumma väg likt en rymdfarkost genom världsalltet. Så blir det väl framöver. En dag kommer världsekonomin åter på fötter och det blir nog början på hybrid- och elbilarnas guldålder.

Som ekologiskt väluppfostrad medborgare inser jag naturligtvis att detta är bra och att vi därefter kan leva lyckliga i alla våra dagar och rädda jorden för våra barnbarnsbarn. Men som evigt präglad av 1960-talets automobiler känner jag samtidigt ett stygn i hjärtat. Snart förstår ingen hur det kändes att stå längst framme vid räcket i stadens blå bussar och följa med hur busschauffören satte fart på fordonet med ett våldsamt accelererande av motorn. Det lät som ett lejonvrål!

Denna fixering gör sig gällande även när jag ser på sextiotalsfilmer. Nyligen visades en filmklassiker (À bout de souffle) av Jean-Luc Godard från 1960 i televisionen. Skådespelarna var suveräna och intrigen cool. Men bäst av allt var ändå de vackert skulpterade bilar som svepte förbi på Paris gator. En hög och symmetrisk Rover-kaross från tidigt 50-tal, vingprydda amerikanska limousiner, och så naturligtvis alla franska paketbilar med räfflade sidoplåtar.

Det enda som saknades var en rysk Moskvitj, men det hade inte riktigt passat in i den parisiska vyn. Skälet till min längtan var ett annat. I början av 1960-talet var nästan hälften av alla registrerade personbilar i Finland av sovjetiskt eller i vart fall socialistiskt fabrikat. Den rymliga, starka och för finländska förhållanden slitstarka Moskvitj blev med tiden föremål för otaliga så kallade Mosse-vitsar, vilka fick fungera som ett ofarligt substitut till förkrigstidens öppet hånande ryssvitsar.

Få visste att de då egentligen drev med den tyska ingenjörskonsten. Moskvitj tillverkades nämligen i en tysk Opel-fabrik, som Röda armén hade forslat hem som krigsbyte och monterat upp igen i Moskva. Är man riktig nogräknad så var denna ryska Opel delvis också om en amerikansk skapelse. Aktiemajoriteten i Opels bilfabrik övertogs 1929 av den amerikanska biljätten General Motors, som under 1930-talet hann göra Opel till Europa mest sålda personbil. 

Det vimlade av olika slags Oplar i Helsingfors i mitten av 1960-talet. En märkbar del av de närmare 40 000 Moskvitjer som hade sålts till Finland trafikerade i huvudstadsnejden. Dessutom hade en och annan gammal Opel överlevt kriget. Och framförallt hade nya västtyska Opel Kadetter och Rekorder börjat strömma in efter 1962, när finska staten slopade all reglering av bilimporten.

Får se hur det går med Opel i framtiden. Mycket tyder på att det konkursfärdiga General Motors inom kort tvingas sälja sina europeiska bilfabriker. Det är möjligt att tyska staten går in som ny ägare. Hur som helst är utmaningarna nästan lika stora som 1945.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 2.4.2009