Tankeväckande Soininvaara

28.12.2010
Det blidde ingen roman till julklapp. Julgubben visste att jag har för många olästa böcker på nattduksbordet. Därför fick jag i stället tid att läsa färdigt Osmo Soininvaaras i höst utkomna debattbok ”SATA-komitea”, i vilken han med skärpa analyserar det finländska socialskyddets och arbetslivets problem och utmaningar.

Continue reading

Apropå Backmansson

25.11.2010
Eftermiddagen den 3 november samlades en liten skara i regn och rusk på Sandudds kyrkogård för att delta i urnnedsättningen av Joura Langhoff (1922–2010). Joura hette egentligen Georges Alexeieff Langhoff och var son till en rysk officer som hade flytt till Finland under ryska revolutionen. Hans morfar var en av storfurstendömet Finlands sista ministerstatssekreterare August Langhoff, som också var vicekansler för Helsingfors universitet.

Continue reading

Ehrensvärd som bäst

18.9.2010
Om en vecka, lördagen den 25 september, har det förflutit 300 år sedan Sveaborgs skapare Augustin Ehrensvärd (1710–1772) föddes. Dagen till ära arrangeras på sjöfästningen en rad fina evenemang: guidningar, exercisuppvisningar och äventyrsturer för både barn och vuxna som alla kretsar kring ”Åågustin Äärnsvärd” och hans epok. Klockan tre samlas publiken på Stora borggården för att se festprocessionen anlända och att höra amiral Juhani Kaskealas minnesord vid Ehrensvärds gravmonument. Efter kransnedläggningen blir det hederssalut med svartkrutvapen.

Continue reading

Språk och historia

18.7.2010
Förra veckoslutet publicerade jag en artikel i Helsingin Sanomat (10.7.10) om hur svenskt Finland fortfarande är som samhälle och kultur. Poängen var att Finlands svenska kulturarv endast delvis har att göra med hur många som i dag råkar tala svenska som modersmål på östra sidan av Bottniska viken. Hade jag förstått bättre skulle jag ha tillagt att just detta är väsentligt att hålla i minnet i debatterna om grundskolans ”tvångssvenska” och svenskans status som nationalspråk. 

Det vore förstås klokt att även framöver förse vår samhällselit med goda kunskaper i svenska. Men vill riksdagen inte göra det så är det inte nödvändigtvis en katastrof för finlandssvenskarna, eftersom vår förmedlande roll i de finsk-svenska relationerna i så fall skulle förstärkas. Den drabbade parten är ju snarast den finskspråkiga majoriteten. Överhuvudtaget vore det nog bäst att finlandssvenskarna inte blandade sig i debatten om tvångssvenskan eftersom våra motiv ständigt ifrågasätts. Hur patriotiska och välmenande vi än kan vara.

Desto viktigare är det att uppmärksamma konstruktiva inlägg i de finskspråkiga medierna. Pirjo Markkola, nytillträdd historieprofessor vid Jyväskylä universitet, var inne på ämnet i sin ledare i senaste Historiallinen Aikakauskirja (2/2010). Professorn påminner om att hon inte hade kunnat utforska Tammerfors 1800-talshistoria utan sina skolkunskaper i svenska, eftersom en ansenlig del av arkivkällorna är svenskspråkiga.

Motståndarna till tvångssvenskan förstår därför inte vad de håller på att frånta landets finskspråkiga ungdom: ”I yttersta fall berövas de sin rätt till sin egen historia. Det handlar inte enbart om Nylands och västkustens förflutna. I Mellersta och Östra Finlands landskapsarkiv är en stor del av urkunderna fram till 1800-talet svenskspråkiga. Vem vill på riktigt skapa en situation där bara svenskspråkiga och enstaka finskspråkiga excentriker förmår producera ny kunskap om finländarnas historia?”

Tongivande historiker vid Jyväskylä universitet har här gått mot trenden. Under de senaste femton åren har de skolat upp ett ansenligt antal magistrar och doktorer, som skrivit avhandlingar om svenska tidens och första hälften av ryska tidens historia. Mina finskspråkiga kolleger Markku Kuisma och Panu Pulma gör en motsvarande insats vid Helsingfors universitet. För närvarande leder docent Pulma ett stort forskningsprojekt om uppförandet av Sveaborg, som förutom ny kunskap om denna så betydande satsning lockar flera unga finskspråkiga förmågor att förkovra sin svenska.

Det är ändå inte en slump att en betydande del av Pulmas projektforskare är svenskspråkiga forskarlöften. Mina finskspråkiga kolleger vid olika universitet har bekymrat noterat att studenternas kunskaper i svenska språket har urholkats i den grad att många inte förmår tentera svenskspråkig litteratur. Något måste göras och här har inte minst Finlands svenskspråkiga historiker ett viktigt uppdrag framför sig. 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 18.7.2010

Helsingfors – Piter

14.4.2010
Den som har läst morgontidningen under de senaste månaderna torde ha noterat att restiden för passagerartåget mellan Helsingfors och S:t Petersburg snart halveras från sex till tre och en halv timme. Finska och ryska statsjärnvägarna har tillsammans investerat i ett italienskt snabbtåg vars ena hälft redan anlänt. Nu provkörs underverket inför premiären i december 2010. Det kompletta tåget kommer att rymma 350 passagerare och när alla banarbeten är gjorda ska det susa fram med över 200 kilometers hastighet i timmen. I början sker två avgångar per dygn från vardera staden, senare kan det bli upp till fyra.

Satsningen stöter antagligen på en del motgångar. Men när de är lösta beräknas det nuvarande antalet tågpassagerare (400 000 personer/år) öka trefaldigt på fem år. Detta är inte småpotatis, i synnerhet inte för Helsingfors som därmed på ett helt nytt sätt kopplas upp till Nevastaden med sina närapå fem miljoner invånare och sitt ofantliga eurasiska uppland. Historikern drar osökt en parallell till året 1870 då järnvägsförbindelsen mellan Helsingfors och ”Piter” blev färdig och genast satte sprutt på näringslivet och tillväxten i storfurstendömets hjärta.

Men är tilltagande mobilitet alltid en välsignelse? Järnvägstrafiken är inte den största boven bakom den nu så uppmärksammade växthuseffekten. Ändå bidrar den indirekt till den globala uppvärmningen. Löper tågtransporterna bättre, stimulerar detta också näringslivet och leder vanligtvis till en volymökning av industriproduktionen, bilismen och flygtransporterna.

En bestående reducering av mänsklig mobilitet och konsumtion är därför osannolik, i varje fall om den ska ske fredligt och konstruktivt. En som funderat på denna utveckling är den brittiska historikern Colin Divall, som i en nyss utgiven antologi om järnvägarnas kulturhistoria (Railways as an Innovative Regional Factor) poängterar att kulturella förväntningar styr teknologisk utveckling betydligt mer än vi inser.

Enligt Divall kan vi genomskåda ingrodda synsätt på teknologin genom att analysera deras historiska rötter. Ett av dem är den blinda tron att ökad mobilitet och fartbringande teknologi alltid innebär samhälleliga framsteg. Uppfattningen bidrog till närmare hundra års ignorans av den eldrivna bilen, trots att diverse utkast till en sådan gjordes redan när explosionsmotorn slog igenom.

Protesterar jag mot expresståget mellan Helsingfors och S:t Petersburg? Nej, tvärtom är det lätt att räkna upp flera vägande ekologiska och kulturella argument till förmån för projektet. Vi reser från stadskärna till stadskärna i stort sett lika snabbt som per flyg men med en bråkdel av flygets utsläpp. Vi kommer genast i kontakt med dess folk, kultur, atmosfär. Och framförallt kommer vi i närkontakt med vår egen historia. S:t Petersburg var vår huvudstad i 108 år. Självaste begreppet ”finländare” är myntat i S:t Petersburg, närmare bestämt 1829 av Erik Gustaf Ehrström, kyrkoherde för stadens svenska lutherska församling.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 14.4.2010

Viborg!

17.3.2010
Viborg och viburgensare av olika slag har varit på tapeten under den senaste veckan. Inte minst på grund av att vi förra lördagen uppmärksammade 70-årsminnet av Vinterkrigets fredsslut. En och annan helsingforsare började dock sin Viborgsvecka redan dagen innan. Närmare bestämt på ett välbesökt seminarium på Vetenskapernas hus om författaren och diplomaten Göran Stenius (1909–2000), vars hela livsgärning bar spår av barn- och ungdomsåren i Viborg. Arrangörerna bad mig tala på finska, vilket jag även gärna gjorde som en markering av att Stenius var en tidig och konsekvent talesman för en tolerant och levande tvåspråkighet. 

I förrgår hade jag äran att hålla ett anförande för Handelsgillet i Viborg, som av förekommen anledning har verkat i huvudstaden sedan andra världskriget. Efter tre bekanta snapsvisor klämde det östfinska sällskapet till med ytterligare tre melodiösa bordssånger, som var helt okända för en obildad nylänning.

Men innan vi kommit så långt hade professorn kåserat ett och annat om själständighetstidens Viborg. Ett ofta bortglömt faktum är att landets smått överraskande uppnådda statliga suveränitet inte alls i alla avseenden var en välsignelse för Viborg. Den nya regimen i Ryssland stängde snabbt sina gränser och marknader för yttervärlden. Detta drabbade inte minst Viborg med omnejd, som redan på 1700-talet hade kopplats upp ekonomiskt till den rasande snabbt växande Nevastaden.

Det oaktat var 1920- och 1930-talen en sista guldålder för Viborg. Stadens befolkning och resurser ökade stadigt på grund av inkorporeringar av omgärdande landskommuner och den allmänt gynnsamma utvecklingen i landets ekonomi. Och trots att både Tammerfors och Åbo under dessa årtionden expanderade snabbare var Viborg med sina 86 000 invånare år 1938 alltjämt Finlands andra största stad. Enligt befolkningsregistret var tre procent av invånarna svenskspråkiga och ytterligare tre procent endera rysk- eller tyskspråkiga. 

Många känner säkert till Viborgs vackra stadsbibliotek i funkisstil ritat av Alvar Aalto som togs i bruk 1935. Betydligt färre vet i dag att stadens store arkitekt under dessa årtionden var dess egne son Otto-Ivar Meurman (1890–1994!), som utarbetade en dynamisk generalplan som skyddade den medeltida stadskärnan utan att ignorera de moderna förstädernas och trafikens behov.

Under andra hälften av 1920-talet inleddes på Meurmans initiativ en systematisk dokumentering av Viborgs äldre byggnadsskick. I slutet av 1930-talet hade man mätt och fotograferat i stort sett alla medeltida byggnader, torg och gatumiljöer i staden. Självklart kunde ingen då ana att staden under följande fem år hela tre gånger skulle drabbas av intensiva krigshandlingar som tillintetgjorde många medeltida miljöer i staden.

Till all lycka har lärare och studenter vid Tammerfors yrkeshögskola på basen av denna dokumentering sedan 2003 byggt upp en digital version av 1939 års Viborg. Prestationen är stortartad och finns fritt tillgänglig på nätet under sökordet VirtuaaliViipuri.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 17.3.2010

Fädrens jord

20.2.2010
”Förkovra, förvalta, förskingra”, tänkte jag med ett sting i hjärtat när jag och ett par släktingar för några dagar sedan undertecknade ett köpebrev och sålde bort en sommarvilla i Pernå, som hade uppförts av vår farfars far på ägor som hans far införskaffat på 1830-talet. Ändå var det rätt tidpunkt att lätta ankaret. Dessutom kan ingen ta barndomsminnena ifrån oss. Den dagen då vi blir riktigt gaggiga så är det barndomslandskapet som tar över och räddar oss skonsamt från den alltmer groteska samtiden.

Efteråt satt jag med min kusin Anders och mindes ett och annat om sommarlivet på Greggböle. Gården på vars ägor villan i tiden hade stått hade sålts bort redan 1916. Men självklart rörde vi oss allt som oftast på dess fält, i des skogar och vattenlandskap. I väster låg stora skogar, i norr öppnade sig den sedan 1200-talet svenska Gammelby, i öster ån som fördes oss ut till Pernåviken och i söder själva herrgården, som egentligen var ett uppiffat rusthåll.

En tom mjölkstånka fördes varje kväll till ladugården och avhämtades påfylld följande morgon. Ett av mina tidigaste barndomsminnen är förknippat med en sådan expedition tillsammans med min äldre syster Isa. Arla morgon, solsken, daggstänkt gräs, stenmuren, björkallén, karaktärsbyggnaden, ladugårdens gavel, och den ofantliga tjuren, som stod tjudrad därinne. 

Gården hade ännu i mitten av 1960-talet några arbetshästar och en gång fick jag styra hästkärran en bit längs den sandiga landsvägen som gick förbi oss söderut mot Isnäs. Förövrigt cyklade vi vitt och brett, än till Starks butik nere i byn, än till Forsby bruk, än längs de långa skogsvägarna som förde till Hästkärret. En gassande varm sensommardag möttes jag och min bästis Jouni av en fantastisk syn när vi cyklade över en kalhuggen raka. Hela vägen var fylld av citronfjärilar som virvlade upp som ett gult moln när vi fräste vidare.

Jounis mor var från Tavastland och i deras kök fick jag smaka på surmjölk med talkkuna. Hos dem såg jag också för första gången fotbollsvirtuosen Pelé i direkt TV-sändning från VM i Mexiko. Vi skyndade att montera ned badmintonnätet för att installera en fotbollsplan. Följande år handlade det däremot om löpning och spjutkastning. Helsingfors skulle stå som värd för EM i friidrott och självklart levde vi starkt med och arrangerade landskamper och andra fiktiva mästerskap.

I början av sommaren var de nyköpta tennistossorna pinsamt rena och vita. Men ingen fara, småningom fick de sin rätta patina av landsvägens smutsvatten, cykelolja, sågspån och krossade blåbär. I övrigt var utstyrseln en salig blandning av gammalt och nytt, precis som det mesta i mitt liv även därefter.

Jag funderar ibland på hur dessa barndomssomrar har format mig. Tillsvidare har jag inte kommit någon vart. Alla dessa minnen handlar nämligen inte alls i första hand om mig själv, utan om familjen och tjocka släkten, om vännerna och byborna och fädrens nu förlorade jord … 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 20.2.2010

Ryska tidens persongalleri

27.1.2010
Skinnmössa, långkalsonger och knipande köldgrader. På senaste tiden har jag ofta tänkt på livet och vintrarna i 1960-talets Finland. Och på hur våra minnen ständigt omstöps av samtiden och därmed ofrånkomligen omformar vår syn på framtiden. Vem hade på det påpälsade sextiotalet föreställt sig att det femtio år senare skulle vara ”Beyond Retro” – det vill säga totalt uråldrigt moderiktigt – att gå omkring i skinnmössa? 

Så är det också med vårt litterära kulturarv. Vilket jag fick bekräftat när jag förra veckoslutet fick i min hand den andra volymen av Biografiskt Lexikon för Finland (BLF), som utkom kring årsskiftet på Svenska litteratursällskapets förlag. Här finns 444 levnadsteckningar på bemärkta personer från ryska tiden i vårt lands historia. Hösten 2008 publicerades den första delen, som innehåller ungefär samma antal personporträtt från svenska tiden. Om ett drygt år utkommer verkets tredje och fjärde volymer med ett galleri på runt 800 personer från självständighetstiden. Målgruppen är den skandinaviska språkgemenskapen som omfattar runt 20 miljoner människor. 

Flertalet av dessa inalles 1 600 biografier är ett översatt och redigerat urval från det nyligen fullbordade finskspråkiga verket Kansallisbiografia med över 6 000 namn, som numera också finns tillgängliga på webben mot betalning. Ungefär detta står skrivet på skyddsomslaget, titelbladet och verkets hemsida. Men som ordförande för BLF:s redaktionsråd vill jag därtill ge er några insidertips, som ni gärna får läcka ut lika kvickt som goda råd på aktiemarknaden.

Det går förstås att läsa lexikonet från pärm till pärm, vilket också en del helt förnuftiga människor brukar göra. Då börjar man med skådespelaren Ida Aalberg och slutar med seminarielektorn Emma Irene Åström. Fördelen med denna lästeknik är att man inte får en färdig bild av ryska tiden framför sig utan väver ihop den på egen hand med hjälp av de enskilda biografierna. Detta är ju helt i linje med den postmodernistiska historiesynen, som betecknar alla stora berättelser som enfaldig ideologiproduktion.

Ett annat sätt att bekanta sig med uppslagsverk är att slå upp här och där. Förr eller senare fastnar man vid något intressant namn eller porträtt, som det förövrigt finns gott om i BLF. Därifrån är steget inte långt till att man börjar ögna igenom faktabilagorna i slutet av biografierna och finner att man bläddrat i boken eller besökt byggnaden som personen ifråga har åstadkommit. Helsingforsaren i mig blev barnsligt glad över att få veta att både Nya studenthuset och Ebeneser barnträdgård vid Helsingegatan har ritats av Finlands första kvinnliga arkitekt Wivi Lönn.

Vill man göra det riktigt systematiskt gäller det dock att gå direkt till de informationsrika registren i slutet av verket. Där finner man t.ex. att docent Lars-Folke Landgrén är volymens flitigaste författare med hela tjugo biografier. Och att J.V. Snellman som spindeln i nätet förekommer klart oftast i det nu publicerade bandets övriga levnadsteckningar. Uråldrigt moderiktigt! 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 27.1.2010

Vi och Europa

6.11.2009
Vi firar två högtider inom några dagar. Svenska Dagen i dag och 20-årsminnet av Berlinmurens fall på måndag. En del tycker att högtider av denna typ bör firas för traditionernas skull. Visst, men lika väsentligt är att de lockar oss att fundera på nuet och framtiden. Är vi är kapabla att göra lika väl ifrån oss som tidigare generationer? Vad krävs för att svenskheten i Finland och freden i Europa ska säkras?

Den brittiske samtidshistorikern Timothy Garton-Ash skrev för några dagar sedan en ypperlig översikt om året 1989 i The New York Review of Books, i vilken han påminde det inte går att hitta en övergripande förklaring till varför allting utföll så väl hösten 1989 – även om många självklart vill ta åt sig hedern. 

Den centrala aktören var utan tvekan Sovjetledaren Michail Gorbatjov, men inte ens han visste vad han gjorde. Syftet med reträtten från Östeuropa var att få det sovjetiska Ryssland på rätt bog, inte att stjälpa hela lasset. När Gorba senare tillfrågades om han skulle ha gjort samma sak på nytt om han vetat vad allting hade lett till, svarade han uppriktigt nog: ”Antagligen inte.”

Det är i viss bemärkelse på samma sätt med svenskheten i Finland. Vissa beslut och lagar var onekligen nödvändiga för att svenskan skulle förbli ett offentligt språk. Och självklart är det väsentligt att fortsättningsvis delta i samhällsbygget, bland annat att säkra att vårt svenska utbildningsväsende hålls intakt och blir ännu mer lockande för landets andra språkgrupper.  

Om detta sker bäst genom att svenska omdefinieras till ett minoritetsspråk vore det värt att göras. Men vem vet om effekten blir den önskade? Utfallet av en viss reform beror på samhällskontexten. Och blickar man bakåt visar det sig att svenska språkets livsvillkor i Finland i hög grad har styrts av stormaktspolitiken och dess slumpmässiga kedjereaktioner i vår del av världen. 

Så var det 1808–1809 när Napoleonkrigen svepte över Norden och finskan plötsligt blev ett majoritetsspråk i den nya statsbildning som fick heta Finland. Så var det också 1917–1918 och 1939–1945 när följande två världskrig ruskade om Finland. Den lyckosamt uppnådda och därefter segt försvarade självständigheten räddade svenska språket som ett levande tungomål i Finland.

Det verkar vara på samma sätt med konsekvenser av året 1989. Östeuropas frigörelse ledde till Sovjetunionens sönderfall, som i sin tur gjorde det möjligt för Finland och de före detta öststaterna att ansluta sig till EU. Detta har igen bidragit till många väsentliga förändringar i det finländska språkklimatet.

Å ena sidan har EU-medlemskapet integrerat oss ekonomiskt med Sverige, å andra sidan uppfattas svenskan därför inte mer som ett nödvändigt skydd för vår västerländska samhällsordning. Därtill kommer den växande invandringen som också ökar trycket på att omdefiniera svenskans status i Finland. 

Det vore därför bra att höja blicken och vaket försöka uttyda vad som sker i vår världsdel. Inte minst med tanke på svenskan.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 6.11.2009