Finlands Joschka

14.10.2009
För en dryg vecka sedan avled den 51-årige docenten Tapani Hietaniemi i ett plötsligt sjukdomsanfall. Bortgången av denna framstående forskare och samhällspåverkare spred förstämning bland hans vänner och kolleger och uppmärksammades förra fredagen i en förtjänstfull nekrolog i Helsingin Sanomat.

Tapani Hietaniemi utvecklades tidigt till en av Nordens ledande experter på den tyska sociologen och civilisationshistorikern Max Weber, som för drygt hundra år sedan dryftade globaliseringens följder på ett sätt som i dag framstår som mer väsentligt än någonsin. Redan långt innan Hietaniemi disputerade på Webers analys av den europeiska civilisationens särart hade han översatt tre av Webers verk till finska. Och parallellt med detta publicerade han flitigt artiklar och redigerade verk om civilisationer och andra i sanning världsomspännande frågor.

Hietaniemi hörde in på 2000-talet till de bärande krafterna bakom den samhällskritiska tidskriften Tiede & Edistys. Men i motsats till många av tidskriftens namnstarkaste profiler, som aldrig riktigt kommit över realsocialismens fall, anslöt sig Hietaniemi tidigt till Gröna förbundet och framstod i slutet av 1990-talet rent av som en av partiets mest inflytelserika strateger. Åren 1997–1998 ledde han partiets programutskott och verkade samtidigt som medhjälpare till riksdagsledamoten Osmo Soininvaara, som några år senare valdes till partiets ordförande. 

Höjdpunkten i Hietaniemis samhällsengagemang inträffade antagligen vårvintern 1998. Då lyckades han genom ett energiskt lobbande få Gröna förbundets tidigare så ambivalenta riksdagsgrupp att ställa sig bakom Finlands anslutning till den europeiska valutaunionen. Snart följde även tvehågsna parlamentariker ur socialdemokraternas och vänsterförbundets led efter och den 17 april 1998 röstade riksdagen med stor majoritet för att Finland ansluts till euro-området.

Typiskt nog kunde Tapani Hietaniemis centrala roll i denna opinionsbildning mycket väl ha fallit i glömska om inte Osmo Soininvaara under Tapanis doktorskaronka 1999 hade lyft fram saken. Jag råkade själv vara på plats och minns att Soininvaara då framhävde att Hietaniemis avgörande argument hade levererats per e-mail. Förhoppningsvis har Gröna förbundets parlamentariker dessa elektroniska brev i gott förvar. De kan nämligen en dag uppfattas som viktiga idéhistoriska källor i utforskningen av Finlands Europapolitik i slutet av 1990-talet.

Det är ingen slump att Tapani Hietaniemi beundrade den tyska gröna rörelsens galjonsfigur Joschka Fischer, som under dessa år var utrikesminister i Tysklands grönröda regeringskoalition. De hade båda i sin ungdom varit vänstersinnade utopister, de blev båda engagerade i den gröna rörelsen. Och de skulle också båda bli pragmatiker och anhängare av ett politiskt starkt och just därför ekologiskt ansvarsfullt EU. Synd att Tapani inte hann uppleva Lissabonfördraget träda i kraft. 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 14.10.2009

Jordreformernas land

21.9.2009
Vilket härligt väder vi haft under de första septemberveckorna! Vis av den nyligen uppmärksammade Audi-skandalen skulle jag aldrig offentligt jämföra den ännu så märkligt grönskande och fylliga naturen med en bedårande kvinna. Men vad som rör sig ens skalle är tack och lov ännu en privatsak.

Hursomhelst, man får väl skriva att naturen är vacker. Och då jag för drygt en vecka sedan körde till fritidsstugan och lät blicken svepa över skördade fält och präktiga bondgårdar slogs jag av en sak. Nämligen av hur mycket jordreformerna har format det självständiga Finlands samhällsutveckling.

Finland var ingalunda det enda landet i Europa som efter första världskriget genomförde omfattande jordreformer. I alla nya randstater som uppstod i skarven mellan de upplösta imperierna verkställdes en nyfördelning av jordinnehavet. Det var dock endast i Finland som dessa reformer fick en betydande långtidseffekt. 

1918 års torparlag gav rätt att lösa in arrenderad jord till ett ytterst skäligt pris. Fyra år senare gavs också den obesuttna befolkningen rätt att inlösa jord (Lex Kallio) och 1925 skärptes förbuden mot bolagsköp av privat skogsmark (Lex Pulkkinen). Slutligen har vi knippet av jordreformer efter vårt senaste krig som vanligtvis kallats för 1945 års jordanskaffningslag.

Finland skilde sig från de övriga randstaterna i två avseenden. Lex Pulkkinen garanterade den växande skaran av småbrukare sin beskärda del av skogsindustrins exportintäkter. Detta förbättrade väsentligen deras möjligheter till nyröjning och driftsökning. Därtill var Finland den enda randstaten som undgick Röda arméns ockupation 1944–1945, vilket blev räddningen också för dess privatägda jord- och skogsbruk.

Finland förblev således småbrukarnas förlovade land fram till 1960-talet. Och trots att urbaniseringen därefter effektivt tömde landsbygden på arbetskraft förblev dessa ägor i händerna på ett stort antal människor, eftersom många redan av känsloskäl ville hålla fast vid ”fädrens jord”. 

Här har vi också förklaringen till att det forna Agrarförbundet, det vill säga Centern, fortfarande är landets största parti. En betydande del av landets medelklass har sina rötter i landsbygdens småbruk. I motsats till den rikssvenska medelklassen, som länge lutade mot socialdemokratin, har den därför alltid haft svårigheter att rösta socialistiskt. 

Det breda jordinnehavet har även medfört annat. Finlands skogar ägs i dag av många människor som inte längre är nödgade att regelbundet sälja timmer, vilket har trissat upp priserna och försämrat skogsindustrins konkurrenskraft. 

Jordreformerna har även medfört att det finns uppåt en halv miljon sommar- eller fritidsstugor i Finland i dag. Detta är proportionellt sett mer än i något annat land på jorden. Många har byggt stugan på ärvd mark, ännu fler har köpt jordplätten av före detta småbrukare. Tänkte jag bland annat vid åsynen av det böljande landskapet …

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 21.9.2009

Tre resurser

4.8.2009
”Jag gungar i högsta grenen / af Harjulas högsta ås”. Öppningsorden i Zacharias Topelius klassiska hyllningssång till fosterlandet En sommardag i Kangasala ljöd i mitt huvud när vi äntligen nådde upp till toppen av utsiktstornet i Aulanko naturpark utanför Tavastehus. 

Närmast tornet naturparkens mäktigt höga furor, cembratallar, granar, även enstaka lövträd, längre bort skymtade Vanajavesi, böljande åkrar, några fabriksskorstenar och nejdens skidbacke. Över alltsammans vänligt solsken, väldiga cumulusmoln.  

Aulanko utsiktstorn uppfördes 1906 av Finlands då kanske rikaste man, överste Hugo Standertskjöld (1844–1931). Den gode översten hade skapat sig en väldig förmögenhet som vapenfabrikör i Ryssland. Återvänd till Finland använde han en del av detta kapital till att omvandla sitt sommargods Karlberg till en kultur- och naturhistorisk oas. Runt det ståtliga träslottet uppfördes stora park- och trädgårdsanläggningar med växthus för exotiska arter. Och uppe på Aulanko ås öster om herrgården lät han uppföra nämnda naturpark med utsiktstorn.

Vad hade översten månntro tänkt om han i dag klättrade upp i sitt torn och blickade ut över södra Tavastland, sitt eget barndomslandskap. Standertskjölds främsta industriella skapelse Kaukas, numera UPM-Kymmene, har i likhet de flesta alla andra skogsbolag stora lönsamhetsproblem i Finland. Hela landets industriella framtid ligger i vågskålen. Det finns inga entydiga tecken på att världsekonomins återhämtning skulle ske särdeles snabbt eller särdeles gynnsamt för små och starkt exportberoende EU-länder som Finland. 

Slutligen har vi det ryska frågetecknet. När och hur skall Ryssland ruska av sig sitt groteskt ineffektiva sätt att utnyttja sina fantastiska naturrikedomar och bygga upp ett modernt och rationellt fungerande samhälle? Detta är inte en ödesfråga enbart för ryssarna. Det är det i hög grad även för Rysslands europeiska grannländer, vars ekonomiska välfärd på ett eller annat sätt alltid har varit avhängig av utvecklingen i Ryssland.

Det är ingen slump att Ryssland i dessa randområden ofta gestaltas som något av en väldig naturkraft, som precis som ett fiskrikt hav eller en bördig vulkansluttning både ger och tar – i bästa fall välfärd och rikedom, i värsta fall stormar och utbrott. 

En orsak till att Finland under flera internationella högkonjunkturer har haft snabbare tillväxt än andra västeuropeiska länder är uttryckligen landets livliga handel med Ryssland. Om Ryssland som samhälle fortsättningsvis utvecklas trögare än omvärlden riskerar Finland rent av att mista två av sina tre centrala resurser för välfärd, nämligen både den inhemska skogsindustrin och den ryska marknaden. 

Den enda betydande resurs som Finland då har kvar är en mångsidigt utbildad och flexibel befolkning, som förmår reagera snabbt på de stora förändringarna i den västerländska ekonomin och kulturen. Ett dussin nya Hugo Standertskjöldar skulle nog inte heller skada.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 4.8.2009

Trög, men talangfull

17.6.2009
Vad kan ännu sägas om Europavalet? EU-parlamentets reella makt ökar. Ändå såg många Europavalet som ett testval inför följande inhemska parlamentsval. Skall den politiska vänstern fortsättningsvis mista röster till Sannfinländarna och De gröna? Spillet över till Sannfinländarna berodde inte enbart på Timo Soinis smorda munläder. I bakgrunden finns en stark frustration över att de statliga och fackliga möjligheterna att bära upp sviktande näringsgrenar och regioner stadigt minskar. 

Samma strukturomvandling gav vind i seglen åt De gröna, som dock i motsats till Sannfinländarna uppfattar förestående förändringar i Europa mer som ett hopp än ett hot. En möjlighet är att EU:s vänsterpartier gradvis smälter in i eller ersätts av unionens gröna partier, som inte belastas av en socialistisk vokabulär och världsbild. För att så ska ske krävs visserligen att de gröna skakar fram en realistisk plan för hur man ska rädda den västeuropeiska välfärdsstaten.

Europavalets pinsamt låga valdeltagande gör det ändå vanskligt att gissa sig till vad som komma skall i 2010-talets finländska riksdagsval. Som många gånger tidigare var en betydande del av soffliggarna sådana som traditionellt röstar på vänsterpartierna. Om dessa kan aktiveras har sossarna alltjämt goda möjligheter att gå framåt i nästa riksdagsval och fösa Centern ut i oppositionen. 

Det låga valdeltagandet och det ideologiskt splittrade samhällsklimatet är däremot något som har gynnat Svenska folkpartiet. Partiets anhängare är av tradition flitigare väljare än medborgarna i genomsnitt. Och när partifältets ideologiska skiljelinjer blir grumliga är många, som annars har svårt att acceptera SFP:s brokiga palett av politiska profiler, mer benägna att ge sin röst åt partiet. Just så skedde i Europavalet. Här kan skönjas en parallell till mellankrigstiden då SFP:s riksdagsgrupp tidvis bestod av vänsterliberaler, högerreaktionärer och nästan allt däremellan. 

Det finns ändå risk att man drar denna jämförelse alldeles för långt. På 1920-talet var den parlamentariska demokratin en ny och skör skapelse i Europa. I mitten av 1930-talet hade flertalet av de europeiska staterna återgått till olika former av autokratier eller regelrätta diktaturer. Mot bakgrunden av ett sådant politiskt landskap var det inte speciellt märkligt att många av våra parlamentariker visade intresse för Stalins och Hitlers samhällsvisioner.

Dagens Europa präglas av en helt annorlunda ideologisk dynamik. Visst har vi ännu gott om skränande populister. Ryssland torde knappast heller någonsin bli en parlamentarisk demokrati. Men som motvikt till detta har vi Europeiska unionen, som trots sin nuvarande tröghet och splittring är en stabil konstruktion med utmärkta möjligheter att förnyas fredligt och rationellt.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 17.6.2009

Lärorik aftonskola

23.5.2009
Aftonskola har som många vet två betydelser i Finland. Å ena sidan handlar det om flitig skolgång på kvällskvisten, å andra sidan om den finska regeringens ibland nog så lärorika förberedande sammanträden, under vilka man otvunget går igenom och enas om vad som ska beslutas vid följande officiella regeringsmöte.

För några veckor sedan publicerades en intressant samling anteckningar från regeringens aftonskolor under krigsåren 1942–1945. För anteckningar stod den sedermera kända agarpolitikern och statsmannen V.J. Sukselainen (1906–1995), som under denna tid hann verka som sekreterare för fem statsministrar. Bokens titel Faktillisesti tämä tarkoittaa antautumista – i realiteten betyder detta kapitulation – fångar de uppbragta reaktionerna på en av Sovjetunionens fredssonderingar 1944.

Jukka Tarkka framhävde i sin recension (Helsingin Sanomat 17.5.09) av verket att Sukselainens anteckningar visar att de krigstida regeringarna ständigt beaktade både riksdagens åsikter och folkopinionen. Till denna iakttagelse kan tilläggas att regeringarna därför ofta hade ytterst svårt att driva igenom impopulära och svåra beslut, även om ministrarna insåg att de förr eller senare var av nöden. 

Ett dramatiskt exempel på en sådan beslutsångest var regeringens aftonskola den 8 mars 1944, under vilken ministrarna från och till dryftade hur man skulle reagera på en ny sovjetisk fredssondering, som av flera skäl var oacceptabel. Moskva krävde en återgång till 1940 års gräns och en omedelbar brytning med Tyskland. Men hur skulle regeringen kunna driva igenom detta när karelarnas lobbygrupper tillsammans med ytterhögern och Tyskland aktivt motarbetade en sådan fred.

Saken komplicerades ytterligare av att inte heller den officiella krigspropagandan kunde medge att Finlands situation var ytterst dålig. Statsminister Edwin Linkomies citerade statsfilosofen J.V. Snellman, som i tiden hade konstaterat att ”Endast vilda folk kämpar till sista man”, men tillade resignerat att sådant var svårt att säga. Resultatet kunde lätt bli panik och politiska motsättningar.

Knappt två veckor senare publicerade dock signaturen Pekka Peitsi i Suomen Kuvalehti en kolumn under rubriken ”Hjältemodigt självmord” (”Sankarillinen itsemurha”), i vilken han i sak påminde om just det som Snellman sagt. Nationer kunde inte styras av lika rigida hedersbegrepp som individer. Inget folk kunde förväntas kämpa för ett annat till det bittra slutet.

Hur kunde denna Peitsi, som förövrigt råkade heta Urho Kekkonen, veta att han därmed uttryckte statsministerns innersta tankar? Jo, för att han därtill råkade vara förtrogen med statsministerns sekreterare, som antagligen hade berättat för honom om statsministerns hänvisning till Snellman. Rätt uttolkade kan Sukselainens anteckningar med andra ord också läsas som politisk idéhistoria.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 23.5.2009

Finskt, svenskt, ryskt

11.3.2009
Högstadieungdomen i östra Finland vill läsa ryska i stället för svenska. Det berättar medierna, kommunala tjänstemän och diverse bloggar. Argumenten för detta är lättfattliga och i många avseenden övertygande. Hur ofta behöver människorna svenska i nordkarelska Ilomants? Tänk om de i stället fick lära sig ryska som hörs och talas allt oftare både längs östgränsen och i våra större tätorter. 

Continue reading

Nordiska bränder

29.1.2009
En del av jobbet som professionell historiker går ut på att hastigt och lustigt kommentera diverse rafflande nyheter och åsikter om spektakulära händelser i det förflutna. Då känns det nästan som att vara ”alltid beredd” som hjälten i barnens numera säkert avdankade TV-serie Brandman Sam. För min del har det på senaste tid handlat om att kommentera diverse uppfattningar om två vändpunkter i vårt lands historia, finska kriget 1808–1809 och fortsättningskriget 1941–1944.

Continue reading

Bälte och hängslen

15.12.2008
För dryg en månad sedan hade jag förmånen att diskutera finsk säkerhetspolitik med en framstående fyrväppling. Vi var inbjudna på middag till en kunglig ambassad i staden för att diskutera två till formen enkla men till innehållet ytterst kvistiga frågor. Det finns som bekant inga gratis luncher. Och blir man bjuden på middag under kristallkronor och hela faderullan så bör man ju leverera ännu mer.

Continue reading

Något bestående

4.11.2008
I övermorgon firas som bekant Svenska dagens 100-årsjubileum på många orter i vårt land. Dagens ursprungliga och alltjämt viktigaste budskap är att hörnstenarna i vårt samhälle är från svenska tiden i Finlands historia: vår lag, vår religion, våra värderingar – i stort sett allting som reglerar hur vi behandlar varandra och organisera vårt samhällsliv.

Continue reading

Nationellt intresse

16.10.2008
Jaha, nu har psykologerna och hjärnfysiologerna nästan bevisat det som vi alla redan vet. Enligt senaste nummer av den populärvetenskapliga blaskan Scientific American Mind gestaltar vi verkligheten i hög grad i formen av berättelser. Detta styr också väsentligen vår förmåga att analysera information och acceptera nya idéer.

Continue reading