Tankeväckande Soininvaara

28.12.2010
Det blidde ingen roman till julklapp. Julgubben visste att jag har för många olästa böcker på nattduksbordet. Därför fick jag i stället tid att läsa färdigt Osmo Soininvaaras i höst utkomna debattbok ”SATA-komitea”, i vilken han med skärpa analyserar det finländska socialskyddets och arbetslivets problem och utmaningar.

Continue reading

Språk och historia

18.7.2010
Förra veckoslutet publicerade jag en artikel i Helsingin Sanomat (10.7.10) om hur svenskt Finland fortfarande är som samhälle och kultur. Poängen var att Finlands svenska kulturarv endast delvis har att göra med hur många som i dag råkar tala svenska som modersmål på östra sidan av Bottniska viken. Hade jag förstått bättre skulle jag ha tillagt att just detta är väsentligt att hålla i minnet i debatterna om grundskolans ”tvångssvenska” och svenskans status som nationalspråk. 

Det vore förstås klokt att även framöver förse vår samhällselit med goda kunskaper i svenska. Men vill riksdagen inte göra det så är det inte nödvändigtvis en katastrof för finlandssvenskarna, eftersom vår förmedlande roll i de finsk-svenska relationerna i så fall skulle förstärkas. Den drabbade parten är ju snarast den finskspråkiga majoriteten. Överhuvudtaget vore det nog bäst att finlandssvenskarna inte blandade sig i debatten om tvångssvenskan eftersom våra motiv ständigt ifrågasätts. Hur patriotiska och välmenande vi än kan vara.

Desto viktigare är det att uppmärksamma konstruktiva inlägg i de finskspråkiga medierna. Pirjo Markkola, nytillträdd historieprofessor vid Jyväskylä universitet, var inne på ämnet i sin ledare i senaste Historiallinen Aikakauskirja (2/2010). Professorn påminner om att hon inte hade kunnat utforska Tammerfors 1800-talshistoria utan sina skolkunskaper i svenska, eftersom en ansenlig del av arkivkällorna är svenskspråkiga.

Motståndarna till tvångssvenskan förstår därför inte vad de håller på att frånta landets finskspråkiga ungdom: ”I yttersta fall berövas de sin rätt till sin egen historia. Det handlar inte enbart om Nylands och västkustens förflutna. I Mellersta och Östra Finlands landskapsarkiv är en stor del av urkunderna fram till 1800-talet svenskspråkiga. Vem vill på riktigt skapa en situation där bara svenskspråkiga och enstaka finskspråkiga excentriker förmår producera ny kunskap om finländarnas historia?”

Tongivande historiker vid Jyväskylä universitet har här gått mot trenden. Under de senaste femton åren har de skolat upp ett ansenligt antal magistrar och doktorer, som skrivit avhandlingar om svenska tidens och första hälften av ryska tidens historia. Mina finskspråkiga kolleger Markku Kuisma och Panu Pulma gör en motsvarande insats vid Helsingfors universitet. För närvarande leder docent Pulma ett stort forskningsprojekt om uppförandet av Sveaborg, som förutom ny kunskap om denna så betydande satsning lockar flera unga finskspråkiga förmågor att förkovra sin svenska.

Det är ändå inte en slump att en betydande del av Pulmas projektforskare är svenskspråkiga forskarlöften. Mina finskspråkiga kolleger vid olika universitet har bekymrat noterat att studenternas kunskaper i svenska språket har urholkats i den grad att många inte förmår tentera svenskspråkig litteratur. Något måste göras och här har inte minst Finlands svenskspråkiga historiker ett viktigt uppdrag framför sig. 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 18.7.2010

Fixa nostalgier

25.6.2010
När skrev du ditt första e-brev? Få kan ge ett exakt svar på frågan. De flesta minns ändå ungefär vilket år det skedde och varför man gjorde det. I mitt eget fall skedde det i två faser. I maj 1992 tog jag och mina kolleger på universitetet en snabbkurs i det som sedermera började kallas för e-mailandet. Märkligt och roligt men aningen fånigt tyckte många av oss när vi satt där och sände korta meddelande till varandra. Sedan låg det hela i träda fram till våren 1996 då jag i snabb takt skulle sammanställa en nordisk antologi och beslöt att samla flocken av forskare med hjälp av e-brev. Och i dag är det ju nästan en stor händelse att få ett handskrivet brev med frimärke och allt på posten.

Varje generation och yrkesgrupp har sina egna fixa nostalgier. I mitt eget skrå sitter vi ibland och minns när vi gick över från skrivmaskin till dator och vilka koder och tangentkombinationer som krävdes för att starta ett MS-DOS program eller sätta in en fotnot. Var det inte Fn plus F10? Samma slags vaga och smått surrealistiska minnen kommer vi antagligen också att ha om det som nu är revolutionerande och nytt i mänsklig kommunikation. Men till saken hör förstås vi i dag inte kan veta vad som i framtiden kommer att uppfattas som nydanande. En trygg gissning är nämligen att det mesta av det som framstår som oerhört avancerat och genialt nu är fullständigt passé, för att inte säga groteskt, om tjugo år, ja, ungefär som att spara ett dokument på diskett i dag.

En het fråga just nu inom bok- och tidningsbranschen är förstås huruvida det på traditionellt sett tryckta ordet har någon framtid. Ekologiskt sinnade teknofreaks har redan en tid betecknat dessa tryckalster som ”dead-tree editions”. Många framtidsforskare är därför övertygade om att vi om tio år läser de flesta texter på någon slags skärm. En del tecken tyder på att så verkligen kan ske. De tryckta dags- och veckotidningarnas annonsintäkter minskar samtidigt som reklamerna på deras nätversioner stadigt ökar. Och den dag som vi hellre skrollar genom HBL:s nätversion än bläddrar i dess pappersformat har annonsörerna för länge sedan tappat intresset för trycksvärtan.

Det är fullt möjligt att framtidsforskarnas kristallkula denna gång råkar fungera. Det vill säga att de nyligen introducerade läsplattorna alias e-böckerna utvecklas till reella alternativ till den tryckta boken och tidningen. I så fall måste visserligen läsplattornas grafik och tekniska egenskaper bli så avancerade och bekväma att de fullt ut ersätter den nästan existentiella relation som mången av oss har till våra böcker och bibliotek. Visst låter det patetiskt, men då kommer framtida generationer att ha stora svårigheter att förstå den estetiska sensation som läsandet av en fint tryckt, vackert inbunden och välskriven bok kan erbjuda. För att inte tala om nöjet att återfinna en bok som länge varit borttappad eller begravd under annat litterärt bråte. Skriver jag och griper lättat efter dagens ännu rejält tryckta morgontidningar!

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 25.6.2010

Vi och Europa

6.11.2009
Vi firar två högtider inom några dagar. Svenska Dagen i dag och 20-årsminnet av Berlinmurens fall på måndag. En del tycker att högtider av denna typ bör firas för traditionernas skull. Visst, men lika väsentligt är att de lockar oss att fundera på nuet och framtiden. Är vi är kapabla att göra lika väl ifrån oss som tidigare generationer? Vad krävs för att svenskheten i Finland och freden i Europa ska säkras?

Den brittiske samtidshistorikern Timothy Garton-Ash skrev för några dagar sedan en ypperlig översikt om året 1989 i The New York Review of Books, i vilken han påminde det inte går att hitta en övergripande förklaring till varför allting utföll så väl hösten 1989 – även om många självklart vill ta åt sig hedern. 

Den centrala aktören var utan tvekan Sovjetledaren Michail Gorbatjov, men inte ens han visste vad han gjorde. Syftet med reträtten från Östeuropa var att få det sovjetiska Ryssland på rätt bog, inte att stjälpa hela lasset. När Gorba senare tillfrågades om han skulle ha gjort samma sak på nytt om han vetat vad allting hade lett till, svarade han uppriktigt nog: ”Antagligen inte.”

Det är i viss bemärkelse på samma sätt med svenskheten i Finland. Vissa beslut och lagar var onekligen nödvändiga för att svenskan skulle förbli ett offentligt språk. Och självklart är det väsentligt att fortsättningsvis delta i samhällsbygget, bland annat att säkra att vårt svenska utbildningsväsende hålls intakt och blir ännu mer lockande för landets andra språkgrupper.  

Om detta sker bäst genom att svenska omdefinieras till ett minoritetsspråk vore det värt att göras. Men vem vet om effekten blir den önskade? Utfallet av en viss reform beror på samhällskontexten. Och blickar man bakåt visar det sig att svenska språkets livsvillkor i Finland i hög grad har styrts av stormaktspolitiken och dess slumpmässiga kedjereaktioner i vår del av världen. 

Så var det 1808–1809 när Napoleonkrigen svepte över Norden och finskan plötsligt blev ett majoritetsspråk i den nya statsbildning som fick heta Finland. Så var det också 1917–1918 och 1939–1945 när följande två världskrig ruskade om Finland. Den lyckosamt uppnådda och därefter segt försvarade självständigheten räddade svenska språket som ett levande tungomål i Finland.

Det verkar vara på samma sätt med konsekvenser av året 1989. Östeuropas frigörelse ledde till Sovjetunionens sönderfall, som i sin tur gjorde det möjligt för Finland och de före detta öststaterna att ansluta sig till EU. Detta har igen bidragit till många väsentliga förändringar i det finländska språkklimatet.

Å ena sidan har EU-medlemskapet integrerat oss ekonomiskt med Sverige, å andra sidan uppfattas svenskan därför inte mer som ett nödvändigt skydd för vår västerländska samhällsordning. Därtill kommer den växande invandringen som också ökar trycket på att omdefiniera svenskans status i Finland. 

Det vore därför bra att höja blicken och vaket försöka uttyda vad som sker i vår världsdel. Inte minst med tanke på svenskan.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 6.11.2009

Som ett lejonvrål

2.4.2009
Cityjeepen stannade så ljudlöst upp vid gathörnet att jag trodde att den hade fått motorstop. Men nej, framför mig hade jag en hybridbil, som efter att människostimmet hade skingrats fortsatte sin stumma väg likt en rymdfarkost genom världsalltet. Så blir det väl framöver. En dag kommer världsekonomin åter på fötter och det blir nog början på hybrid- och elbilarnas guldålder.

Som ekologiskt väluppfostrad medborgare inser jag naturligtvis att detta är bra och att vi därefter kan leva lyckliga i alla våra dagar och rädda jorden för våra barnbarnsbarn. Men som evigt präglad av 1960-talets automobiler känner jag samtidigt ett stygn i hjärtat. Snart förstår ingen hur det kändes att stå längst framme vid räcket i stadens blå bussar och följa med hur busschauffören satte fart på fordonet med ett våldsamt accelererande av motorn. Det lät som ett lejonvrål!

Denna fixering gör sig gällande även när jag ser på sextiotalsfilmer. Nyligen visades en filmklassiker (À bout de souffle) av Jean-Luc Godard från 1960 i televisionen. Skådespelarna var suveräna och intrigen cool. Men bäst av allt var ändå de vackert skulpterade bilar som svepte förbi på Paris gator. En hög och symmetrisk Rover-kaross från tidigt 50-tal, vingprydda amerikanska limousiner, och så naturligtvis alla franska paketbilar med räfflade sidoplåtar.

Det enda som saknades var en rysk Moskvitj, men det hade inte riktigt passat in i den parisiska vyn. Skälet till min längtan var ett annat. I början av 1960-talet var nästan hälften av alla registrerade personbilar i Finland av sovjetiskt eller i vart fall socialistiskt fabrikat. Den rymliga, starka och för finländska förhållanden slitstarka Moskvitj blev med tiden föremål för otaliga så kallade Mosse-vitsar, vilka fick fungera som ett ofarligt substitut till förkrigstidens öppet hånande ryssvitsar.

Få visste att de då egentligen drev med den tyska ingenjörskonsten. Moskvitj tillverkades nämligen i en tysk Opel-fabrik, som Röda armén hade forslat hem som krigsbyte och monterat upp igen i Moskva. Är man riktig nogräknad så var denna ryska Opel delvis också om en amerikansk skapelse. Aktiemajoriteten i Opels bilfabrik övertogs 1929 av den amerikanska biljätten General Motors, som under 1930-talet hann göra Opel till Europa mest sålda personbil. 

Det vimlade av olika slags Oplar i Helsingfors i mitten av 1960-talet. En märkbar del av de närmare 40 000 Moskvitjer som hade sålts till Finland trafikerade i huvudstadsnejden. Dessutom hade en och annan gammal Opel överlevt kriget. Och framförallt hade nya västtyska Opel Kadetter och Rekorder börjat strömma in efter 1962, när finska staten slopade all reglering av bilimporten.

Får se hur det går med Opel i framtiden. Mycket tyder på att det konkursfärdiga General Motors inom kort tvingas sälja sina europeiska bilfabriker. Det är möjligt att tyska staten går in som ny ägare. Hur som helst är utmaningarna nästan lika stora som 1945.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 2.4.2009

Finskt, svenskt, ryskt

11.3.2009
Högstadieungdomen i östra Finland vill läsa ryska i stället för svenska. Det berättar medierna, kommunala tjänstemän och diverse bloggar. Argumenten för detta är lättfattliga och i många avseenden övertygande. Hur ofta behöver människorna svenska i nordkarelska Ilomants? Tänk om de i stället fick lära sig ryska som hörs och talas allt oftare både längs östgränsen och i våra större tätorter. 

Continue reading

Välfärdens mekanismer

10.9.2008
I förrgår deltog jag i ett seminarium som var så prestigefullt att det kallades för ett forum. Arrangör var en av statsrådet tillsatt styrgrupp, som fått i uppdrag att modernisera statsförvaltningens chefpolicy under följande tre år. I mötessalen satt många högt uppskattade och kunniga tjänstemän. Ja, och så en historieprofessor som höll ett knarrigt anförande om den inhemska tjänstemannaelitens styrkor och särdrag.

Continue reading

No thanks!

2.6.2008
Vad handlar debatten om experimentet med finska som delvis integrerat undervisningsspråk vid Vasa svenskspråkiga övningsskola egentligen om? En del gör gällande att det handlar om hela finlandssvenskhetens framtid. Andra att det är fråga om en mycket liten storm i ett mycket litet vattenglas. Min ståndpunkt är att debatten är relevant. Men inte på grund av vad man debatterar, utan på grund av hur man gör det.

Continue reading

Tull och tunnel

6.2.2008
Förra fredag kväll satt jag i metron på väg hem från det härliga ishockeyderbyt mellan IFK och Jokerit (4–3). Tankarna gick osökt till en annan lokalkamp, den om stadens vägtullar. För några veckor sedan kom som bekant nyheten att stadsfullmäktiges sossar börjat förhålla sig mer positivt till upprättandet av vägtullar runt huvudstaden. Detta är en avgörande vändning eftersom inga stora avgöranden görs i vår stad utan sossarnas stöd. Eller när har samlingspartiet eller de gröna senast drivit igenom någonting betydelsefullt utan sossarna?

Continue reading

Stenen simmar

29.7.2007
– Kivi ui, konstaterade tvååringen förra veckan när vi satt på bastubryggan och såg hur Vanajavesis vågor sköljde över en stor strandsten. Vilken uppfriskande slutsats! Men när han som namnsdagsbarn den 25 juli gjorde vad seden föreskriver och kastade en något mindre sten i sjön skedde precis det som brukar ske. Stenen sjönk i botten och sjövattnet började genast kylas av.

Continue reading