Finlands Joschka

14.10.2009
För en dryg vecka sedan avled den 51-årige docenten Tapani Hietaniemi i ett plötsligt sjukdomsanfall. Bortgången av denna framstående forskare och samhällspåverkare spred förstämning bland hans vänner och kolleger och uppmärksammades förra fredagen i en förtjänstfull nekrolog i Helsingin Sanomat.

Tapani Hietaniemi utvecklades tidigt till en av Nordens ledande experter på den tyska sociologen och civilisationshistorikern Max Weber, som för drygt hundra år sedan dryftade globaliseringens följder på ett sätt som i dag framstår som mer väsentligt än någonsin. Redan långt innan Hietaniemi disputerade på Webers analys av den europeiska civilisationens särart hade han översatt tre av Webers verk till finska. Och parallellt med detta publicerade han flitigt artiklar och redigerade verk om civilisationer och andra i sanning världsomspännande frågor.

Hietaniemi hörde in på 2000-talet till de bärande krafterna bakom den samhällskritiska tidskriften Tiede & Edistys. Men i motsats till många av tidskriftens namnstarkaste profiler, som aldrig riktigt kommit över realsocialismens fall, anslöt sig Hietaniemi tidigt till Gröna förbundet och framstod i slutet av 1990-talet rent av som en av partiets mest inflytelserika strateger. Åren 1997–1998 ledde han partiets programutskott och verkade samtidigt som medhjälpare till riksdagsledamoten Osmo Soininvaara, som några år senare valdes till partiets ordförande. 

Höjdpunkten i Hietaniemis samhällsengagemang inträffade antagligen vårvintern 1998. Då lyckades han genom ett energiskt lobbande få Gröna förbundets tidigare så ambivalenta riksdagsgrupp att ställa sig bakom Finlands anslutning till den europeiska valutaunionen. Snart följde även tvehågsna parlamentariker ur socialdemokraternas och vänsterförbundets led efter och den 17 april 1998 röstade riksdagen med stor majoritet för att Finland ansluts till euro-området.

Typiskt nog kunde Tapani Hietaniemis centrala roll i denna opinionsbildning mycket väl ha fallit i glömska om inte Osmo Soininvaara under Tapanis doktorskaronka 1999 hade lyft fram saken. Jag råkade själv vara på plats och minns att Soininvaara då framhävde att Hietaniemis avgörande argument hade levererats per e-mail. Förhoppningsvis har Gröna förbundets parlamentariker dessa elektroniska brev i gott förvar. De kan nämligen en dag uppfattas som viktiga idéhistoriska källor i utforskningen av Finlands Europapolitik i slutet av 1990-talet.

Det är ingen slump att Tapani Hietaniemi beundrade den tyska gröna rörelsens galjonsfigur Joschka Fischer, som under dessa år var utrikesminister i Tysklands grönröda regeringskoalition. De hade båda i sin ungdom varit vänstersinnade utopister, de blev båda engagerade i den gröna rörelsen. Och de skulle också båda bli pragmatiker och anhängare av ett politiskt starkt och just därför ekologiskt ansvarsfullt EU. Synd att Tapani inte hann uppleva Lissabonfördraget träda i kraft. 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 14.10.2009

Jordreformernas land

21.9.2009
Vilket härligt väder vi haft under de första septemberveckorna! Vis av den nyligen uppmärksammade Audi-skandalen skulle jag aldrig offentligt jämföra den ännu så märkligt grönskande och fylliga naturen med en bedårande kvinna. Men vad som rör sig ens skalle är tack och lov ännu en privatsak.

Hursomhelst, man får väl skriva att naturen är vacker. Och då jag för drygt en vecka sedan körde till fritidsstugan och lät blicken svepa över skördade fält och präktiga bondgårdar slogs jag av en sak. Nämligen av hur mycket jordreformerna har format det självständiga Finlands samhällsutveckling.

Finland var ingalunda det enda landet i Europa som efter första världskriget genomförde omfattande jordreformer. I alla nya randstater som uppstod i skarven mellan de upplösta imperierna verkställdes en nyfördelning av jordinnehavet. Det var dock endast i Finland som dessa reformer fick en betydande långtidseffekt. 

1918 års torparlag gav rätt att lösa in arrenderad jord till ett ytterst skäligt pris. Fyra år senare gavs också den obesuttna befolkningen rätt att inlösa jord (Lex Kallio) och 1925 skärptes förbuden mot bolagsköp av privat skogsmark (Lex Pulkkinen). Slutligen har vi knippet av jordreformer efter vårt senaste krig som vanligtvis kallats för 1945 års jordanskaffningslag.

Finland skilde sig från de övriga randstaterna i två avseenden. Lex Pulkkinen garanterade den växande skaran av småbrukare sin beskärda del av skogsindustrins exportintäkter. Detta förbättrade väsentligen deras möjligheter till nyröjning och driftsökning. Därtill var Finland den enda randstaten som undgick Röda arméns ockupation 1944–1945, vilket blev räddningen också för dess privatägda jord- och skogsbruk.

Finland förblev således småbrukarnas förlovade land fram till 1960-talet. Och trots att urbaniseringen därefter effektivt tömde landsbygden på arbetskraft förblev dessa ägor i händerna på ett stort antal människor, eftersom många redan av känsloskäl ville hålla fast vid ”fädrens jord”. 

Här har vi också förklaringen till att det forna Agrarförbundet, det vill säga Centern, fortfarande är landets största parti. En betydande del av landets medelklass har sina rötter i landsbygdens småbruk. I motsats till den rikssvenska medelklassen, som länge lutade mot socialdemokratin, har den därför alltid haft svårigheter att rösta socialistiskt. 

Det breda jordinnehavet har även medfört annat. Finlands skogar ägs i dag av många människor som inte längre är nödgade att regelbundet sälja timmer, vilket har trissat upp priserna och försämrat skogsindustrins konkurrenskraft. 

Jordreformerna har även medfört att det finns uppåt en halv miljon sommar- eller fritidsstugor i Finland i dag. Detta är proportionellt sett mer än i något annat land på jorden. Många har byggt stugan på ärvd mark, ännu fler har köpt jordplätten av före detta småbrukare. Tänkte jag bland annat vid åsynen av det böljande landskapet …

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 21.9.2009

Apropå ett avtal

27.8.2009
Förra söndagen (23.8) noterade några medier att det hade förflutit precis 70 år sedan Tyskland och Sovjetunionen ingick en nonaggressionspakt som är mer känd för eftervärlden som Molotov–Ribbentrop-avtalet. I avtalets hemliga tilläggsprotokoll delade parterna upp Östeuropa i två säkerhetspolitiska intressesfärer. Gränslinjen drogs genom östra Polen över Östersjön upp till den svensk-finska gränsen i norr.

Avtalet gav upphov till andra världskriget som enbart i Europa skördade livet på 57 miljoner människor. I de berörda småstaterna uppfattas Molotov–Ribbentrop-avtalet självklart som ett varnande exempel på cynisk stormaktspolitik. I Sovjetunionen och dess arvtagarstat Ryssland har synsätten föga överraskande varit annorlunda. 

Redan under kriget kritiserade Sovjetledningen västmakterna för att de inte åren 1938–1939 hade gått med på att Sovjetunionen utvidgade sin säkerhetszon västerut som skydd mot Tyskland. Moskva drog härav slutsatsen att västmakterna gärna såg att Hitlers expansionslust drabbade Sovjetunionen. Sovjetunionen ingick därför i stället i all hast den nämnda pakten med Tyskland. Den gav ryssarna den eftertraktade bufferten i väst och mer tid att rusta upp för den av många redan klart förutspådda stora kraftmätningen med Tyskland. 

Allt detta framhävs förstås för att visa att Sovjetunionens agerande i början av andra världskriget skedde i defensivt syfte. Hösten 2008 gav de ryska myndigheterna offentlighet åt sovjetiska spionrapporter från slutet av 1930-talet som hade gett näring åt Moskvas misstankar om att västmakternas beslutfattare innerst inne hoppades att Hitler skulle krossa bolsjevikväldet. 

Det var knappast en slump att valda avsnitt ur dessa dokument fick publicitet knappt två månader efter det korta kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008. Dagens makthavare i Kreml är i stort sett lika misstänksamma gentemot västmakternas ledare som sina kejserliga och sovjetiska föregångare. De drar därför osökt paralleller mellan stormaktsspelet åren 1938–1939 och Natos nuvarande vänslande med Ukraina och Georgien. Bakom alltsammans skymtas Förenta staternas vilja att flytta fram sina militära och ekonomiska positioner runt Svarta havet och i Kaukasien.

Hur fel eller rätt har kompanjoner Putin & Medvedev? Svaret beror på hur man ser på stormaktspolitikens framtid och den makrohistoriska utvecklingen i största allmänhet. Många utgår från att alla högteknologiskt organiserade samhällen är förutbestämda att utvecklas till liberala demokratier. I så fall är de ryska makthavarnas hållning ett krampaktigt och lönlöst försök att stoppa historiens gång. 

Förhåller man sig däremot mer skeptiskt till den västerländska samhällsordningens överlägsenhet är det lika möjligt att tolka signalerna från Kreml som normal geopolitisk argumentation. Tror någon att stormaktspolitik primärt kan handla om annat än om att maximera kontrollen över strategiskt viktiga naturrikedomar och områden? 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 27.8.2009

Tre resurser

4.8.2009
”Jag gungar i högsta grenen / af Harjulas högsta ås”. Öppningsorden i Zacharias Topelius klassiska hyllningssång till fosterlandet En sommardag i Kangasala ljöd i mitt huvud när vi äntligen nådde upp till toppen av utsiktstornet i Aulanko naturpark utanför Tavastehus. 

Närmast tornet naturparkens mäktigt höga furor, cembratallar, granar, även enstaka lövträd, längre bort skymtade Vanajavesi, böljande åkrar, några fabriksskorstenar och nejdens skidbacke. Över alltsammans vänligt solsken, väldiga cumulusmoln.  

Aulanko utsiktstorn uppfördes 1906 av Finlands då kanske rikaste man, överste Hugo Standertskjöld (1844–1931). Den gode översten hade skapat sig en väldig förmögenhet som vapenfabrikör i Ryssland. Återvänd till Finland använde han en del av detta kapital till att omvandla sitt sommargods Karlberg till en kultur- och naturhistorisk oas. Runt det ståtliga träslottet uppfördes stora park- och trädgårdsanläggningar med växthus för exotiska arter. Och uppe på Aulanko ås öster om herrgården lät han uppföra nämnda naturpark med utsiktstorn.

Vad hade översten månntro tänkt om han i dag klättrade upp i sitt torn och blickade ut över södra Tavastland, sitt eget barndomslandskap. Standertskjölds främsta industriella skapelse Kaukas, numera UPM-Kymmene, har i likhet de flesta alla andra skogsbolag stora lönsamhetsproblem i Finland. Hela landets industriella framtid ligger i vågskålen. Det finns inga entydiga tecken på att världsekonomins återhämtning skulle ske särdeles snabbt eller särdeles gynnsamt för små och starkt exportberoende EU-länder som Finland. 

Slutligen har vi det ryska frågetecknet. När och hur skall Ryssland ruska av sig sitt groteskt ineffektiva sätt att utnyttja sina fantastiska naturrikedomar och bygga upp ett modernt och rationellt fungerande samhälle? Detta är inte en ödesfråga enbart för ryssarna. Det är det i hög grad även för Rysslands europeiska grannländer, vars ekonomiska välfärd på ett eller annat sätt alltid har varit avhängig av utvecklingen i Ryssland.

Det är ingen slump att Ryssland i dessa randområden ofta gestaltas som något av en väldig naturkraft, som precis som ett fiskrikt hav eller en bördig vulkansluttning både ger och tar – i bästa fall välfärd och rikedom, i värsta fall stormar och utbrott. 

En orsak till att Finland under flera internationella högkonjunkturer har haft snabbare tillväxt än andra västeuropeiska länder är uttryckligen landets livliga handel med Ryssland. Om Ryssland som samhälle fortsättningsvis utvecklas trögare än omvärlden riskerar Finland rent av att mista två av sina tre centrala resurser för välfärd, nämligen både den inhemska skogsindustrin och den ryska marknaden. 

Den enda betydande resurs som Finland då har kvar är en mångsidigt utbildad och flexibel befolkning, som förmår reagera snabbt på de stora förändringarna i den västerländska ekonomin och kulturen. Ett dussin nya Hugo Standertskjöldar skulle nog inte heller skada.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 4.8.2009

Bläddra i böcker

10.7.2009
Läst, oläst, två gånger omläst. Blicken går förstrött över sommarstugans två bokhyllor som i likhet med mina andra bibliotek är i en låt oss säga fantasieggande ordning. Den vänstra hyllan är i princip min och den högra de övriga familjemedlemmarnas. Men vem bryr sig om sånt när det gäller att snabbt röja soffbordet för kortspel, pussel eller laptoppen? 

Uppe till vänster borde vara mina inhemska favoriter. Juhani Aho, Joel Lehtonen och några till. Sedan följer fragment ur min fars och farfars ryska kollektioner. Bredvid Tjechovs noveller står ett litterärt krigsbyte från Fjärrkarelen, Leninin oppi puolueesta. En tid höll jag Lenin bredvid Hitlers svenska utgåva av Mein Kampf, men så drev omständigheterna dem isär. Har ett minne av att jag ville utforska hur den nazistiska vokabulären hade översatts till svenska. Och att jag snabbt insåg att Mein Kampf inte var en speciellt bra källa. Hitler skrev boken långt innan nazisterna grep makten i Tyskland och precis som bolsjevikerna i Ryssland skapade sig en helt egen politisk vokabulär.

Lästa böcker är nästan som egna minnen. Ibland minns vi knappt något alls av intrigen eller budskapet. Däremot efterlämnar i stort sett varje bok en känsla, en association eller rent av synminne, som väller fram då vi tar boken i handen och försöker minnas när, var och varför vi läste den. Eller kanske lämnade den oläst. 

För en tid sedan hittade jag ett häfte i den kände kulturforskaren Yrjö Hirns (1870–1952) arkiv, i vilket han hade antecknat varje bok han hade läst månad för månad. Och intressant nog också om han hade läst den tidigare, vilket i kombination med hans senare publicerade skrifter kring samma tematik ger en viss insyn i forskarens dåvarande tankegångar och känslolandskap.

För några dagar sedan grälade tonårsdottern på mig för att vi inte hunnit köpa engelsk skönlitteratur åt henne under en kort avstickare till Tammerfors. – Inga problem, replikerade jag som mindes hur min egen far i liknande situationer brukade plocka fram egna ungdomsfavoriter ur bokhyllan. Vips tog jag fram en av Kurt Vonneguts science fiction parodier från 1970-talet, som i tiden fick mig att inse likheterna mellan den historiska romanen och scifi-litteraturen. I bägge genrerna flyr författaren samtiden för att kunna säga någonting väsentligt om den.

Den nyligen avlidne Kurt Vonnegut Jr uppfattades av litterära finsmakare som en intelligent ordjonglör utan verkligt djup. Faktum är dock att hans romaner innehåller en samhällskritik av kalla krigets Förenta stater, som i dag känns träffande för hela den västerländska civilisationen. Tag till exempel hans kanske bästa roman Slapstick som fångar burleska människoöden i ett ödsligt och ruinerat Manhattan. Var finns världens centrum efter 50 eller 100 år? Säkert inte i New York, knappast ens i västvärlden. 

– Den som lever får se, tänker jag och undrar vem som då bläddrar i mina böcker …

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 10.7.2009

Trög, men talangfull

17.6.2009
Vad kan ännu sägas om Europavalet? EU-parlamentets reella makt ökar. Ändå såg många Europavalet som ett testval inför följande inhemska parlamentsval. Skall den politiska vänstern fortsättningsvis mista röster till Sannfinländarna och De gröna? Spillet över till Sannfinländarna berodde inte enbart på Timo Soinis smorda munläder. I bakgrunden finns en stark frustration över att de statliga och fackliga möjligheterna att bära upp sviktande näringsgrenar och regioner stadigt minskar. 

Samma strukturomvandling gav vind i seglen åt De gröna, som dock i motsats till Sannfinländarna uppfattar förestående förändringar i Europa mer som ett hopp än ett hot. En möjlighet är att EU:s vänsterpartier gradvis smälter in i eller ersätts av unionens gröna partier, som inte belastas av en socialistisk vokabulär och världsbild. För att så ska ske krävs visserligen att de gröna skakar fram en realistisk plan för hur man ska rädda den västeuropeiska välfärdsstaten.

Europavalets pinsamt låga valdeltagande gör det ändå vanskligt att gissa sig till vad som komma skall i 2010-talets finländska riksdagsval. Som många gånger tidigare var en betydande del av soffliggarna sådana som traditionellt röstar på vänsterpartierna. Om dessa kan aktiveras har sossarna alltjämt goda möjligheter att gå framåt i nästa riksdagsval och fösa Centern ut i oppositionen. 

Det låga valdeltagandet och det ideologiskt splittrade samhällsklimatet är däremot något som har gynnat Svenska folkpartiet. Partiets anhängare är av tradition flitigare väljare än medborgarna i genomsnitt. Och när partifältets ideologiska skiljelinjer blir grumliga är många, som annars har svårt att acceptera SFP:s brokiga palett av politiska profiler, mer benägna att ge sin röst åt partiet. Just så skedde i Europavalet. Här kan skönjas en parallell till mellankrigstiden då SFP:s riksdagsgrupp tidvis bestod av vänsterliberaler, högerreaktionärer och nästan allt däremellan. 

Det finns ändå risk att man drar denna jämförelse alldeles för långt. På 1920-talet var den parlamentariska demokratin en ny och skör skapelse i Europa. I mitten av 1930-talet hade flertalet av de europeiska staterna återgått till olika former av autokratier eller regelrätta diktaturer. Mot bakgrunden av ett sådant politiskt landskap var det inte speciellt märkligt att många av våra parlamentariker visade intresse för Stalins och Hitlers samhällsvisioner.

Dagens Europa präglas av en helt annorlunda ideologisk dynamik. Visst har vi ännu gott om skränande populister. Ryssland torde knappast heller någonsin bli en parlamentarisk demokrati. Men som motvikt till detta har vi Europeiska unionen, som trots sin nuvarande tröghet och splittring är en stabil konstruktion med utmärkta möjligheter att förnyas fredligt och rationellt.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 17.6.2009

Lärorik aftonskola

23.5.2009
Aftonskola har som många vet två betydelser i Finland. Å ena sidan handlar det om flitig skolgång på kvällskvisten, å andra sidan om den finska regeringens ibland nog så lärorika förberedande sammanträden, under vilka man otvunget går igenom och enas om vad som ska beslutas vid följande officiella regeringsmöte.

För några veckor sedan publicerades en intressant samling anteckningar från regeringens aftonskolor under krigsåren 1942–1945. För anteckningar stod den sedermera kända agarpolitikern och statsmannen V.J. Sukselainen (1906–1995), som under denna tid hann verka som sekreterare för fem statsministrar. Bokens titel Faktillisesti tämä tarkoittaa antautumista – i realiteten betyder detta kapitulation – fångar de uppbragta reaktionerna på en av Sovjetunionens fredssonderingar 1944.

Jukka Tarkka framhävde i sin recension (Helsingin Sanomat 17.5.09) av verket att Sukselainens anteckningar visar att de krigstida regeringarna ständigt beaktade både riksdagens åsikter och folkopinionen. Till denna iakttagelse kan tilläggas att regeringarna därför ofta hade ytterst svårt att driva igenom impopulära och svåra beslut, även om ministrarna insåg att de förr eller senare var av nöden. 

Ett dramatiskt exempel på en sådan beslutsångest var regeringens aftonskola den 8 mars 1944, under vilken ministrarna från och till dryftade hur man skulle reagera på en ny sovjetisk fredssondering, som av flera skäl var oacceptabel. Moskva krävde en återgång till 1940 års gräns och en omedelbar brytning med Tyskland. Men hur skulle regeringen kunna driva igenom detta när karelarnas lobbygrupper tillsammans med ytterhögern och Tyskland aktivt motarbetade en sådan fred.

Saken komplicerades ytterligare av att inte heller den officiella krigspropagandan kunde medge att Finlands situation var ytterst dålig. Statsminister Edwin Linkomies citerade statsfilosofen J.V. Snellman, som i tiden hade konstaterat att ”Endast vilda folk kämpar till sista man”, men tillade resignerat att sådant var svårt att säga. Resultatet kunde lätt bli panik och politiska motsättningar.

Knappt två veckor senare publicerade dock signaturen Pekka Peitsi i Suomen Kuvalehti en kolumn under rubriken ”Hjältemodigt självmord” (”Sankarillinen itsemurha”), i vilken han i sak påminde om just det som Snellman sagt. Nationer kunde inte styras av lika rigida hedersbegrepp som individer. Inget folk kunde förväntas kämpa för ett annat till det bittra slutet.

Hur kunde denna Peitsi, som förövrigt råkade heta Urho Kekkonen, veta att han därmed uttryckte statsministerns innersta tankar? Jo, för att han därtill råkade vara förtrogen med statsministerns sekreterare, som antagligen hade berättat för honom om statsministerns hänvisning till Snellman. Rätt uttolkade kan Sukselainens anteckningar med andra ord också läsas som politisk idéhistoria.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 23.5.2009

Ännu om grundlagen

29.4.2009
President Urho Kekkonen citerade gärna Napoleon, som lär ha sagt att en grundlag ska vara kort och otydlig. Sedan våren 2000 har Finland däremot haft en grundlag som snarast är lång och otydlig, i synnerhet vad gäller presidentens maktbefogenheter. 

Det finns en uppenbar risk att lagen på denna punkt förblir i kraft ännu i 15 år. Minister Christoffer Taxell leder visserligen som bäst en parlamentarisk kommitté, som skall utreda om lagen kunde göras klarare. Men mycket tyder på att även om kommittén lägger fram ett vettigt förslag så blir det svårt att få igenom det i riksdagen.

Den gamla regeringsformen gav presidenten stor makt både i regeringsbildningen och i utrikespolitiken. Nu kvarstår endast en del av den utrikespolitiska makten, som dessutom bör utövas ”i samråd med regeringen”. I entydiga EU-frågor borde regeringen regera ensam.

President Tarja Halonen och många andra bemärkta medborgare har försvarat den nuvarande grundlagen. Enligt dem behövs det alltjämt en politisk motvikt till parlamentet och regeringen. De får stöd av galluparna, som klart visar att folket vill ha en folkvald president med reell makt. 

Partierna är också beroende av folkgunsten och misstänker att de skulle förlora röster om de utmanar denna opinion. Detta gäller inte minst socialdemokraterna, vars popularitet knappt alls har ökat trots att de är i opposition och välfärdsstaten är i gungning. I en sådan situation är det förståeligt att sossarna ogärna gör något som retar folket, hur motiverat det än vore ur den representativa demokratins synvinkel. Framför allt är sossarna ovilliga om lagförslaget skulle öka stödet för de systematiskt populistiska sannfinländarna.

Ett annat argument för den nuvarande maktfördelningen är Finlands geopolitiska läge – det är klokast att sköta relationerna till Ryssland utan alltför mycket parlamenterande. Detta torde ha varit en av baktankarna bakom det tudelade systemet i nuvarande grundlagen.

Praktiken har dock visat att det är svårt och ibland rent av problematiskt att skilja åt EU-ärenden och ryska frågor. Det är helt enkelt inte speciellt förnuftigt att separera de två från varandra, i synnerhet inte som Finland i de flesta stora frågor samtidigt måste beakta både EU:s och Rysslands intressen. 

Och ju svårare läget blir, desto mer riskabel är denna tuhövdade ordning. Här hjälper det föga att hänvisa till erfarenheterna från andra världskriget och hoppas på att presidenten på ett självklart sätt tar över kommandot om det kärvar till. Då hade vi en konstitution som entydigt gav sista ordet till presidenten. Nu har vi ett system med två kaptener på kommandobryggan, vilket väl går an så länge man seglar i medvind på öppet hav. Men vad sker om skutan börjar läcka och masten går av? 

Det vore därför i hela nationens intresse att partifältet i god tid axlar sitt ansvar och enas om en ny grundlag, som skulle göra Finland till en normal parlamentarisk demokrati, där all utrikespolitisk maktutövning förutsätter riksdagens stöd.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 29.4.2009  

Som ett lejonvrål

2.4.2009
Cityjeepen stannade så ljudlöst upp vid gathörnet att jag trodde att den hade fått motorstop. Men nej, framför mig hade jag en hybridbil, som efter att människostimmet hade skingrats fortsatte sin stumma väg likt en rymdfarkost genom världsalltet. Så blir det väl framöver. En dag kommer världsekonomin åter på fötter och det blir nog början på hybrid- och elbilarnas guldålder.

Som ekologiskt väluppfostrad medborgare inser jag naturligtvis att detta är bra och att vi därefter kan leva lyckliga i alla våra dagar och rädda jorden för våra barnbarnsbarn. Men som evigt präglad av 1960-talets automobiler känner jag samtidigt ett stygn i hjärtat. Snart förstår ingen hur det kändes att stå längst framme vid räcket i stadens blå bussar och följa med hur busschauffören satte fart på fordonet med ett våldsamt accelererande av motorn. Det lät som ett lejonvrål!

Denna fixering gör sig gällande även när jag ser på sextiotalsfilmer. Nyligen visades en filmklassiker (À bout de souffle) av Jean-Luc Godard från 1960 i televisionen. Skådespelarna var suveräna och intrigen cool. Men bäst av allt var ändå de vackert skulpterade bilar som svepte förbi på Paris gator. En hög och symmetrisk Rover-kaross från tidigt 50-tal, vingprydda amerikanska limousiner, och så naturligtvis alla franska paketbilar med räfflade sidoplåtar.

Det enda som saknades var en rysk Moskvitj, men det hade inte riktigt passat in i den parisiska vyn. Skälet till min längtan var ett annat. I början av 1960-talet var nästan hälften av alla registrerade personbilar i Finland av sovjetiskt eller i vart fall socialistiskt fabrikat. Den rymliga, starka och för finländska förhållanden slitstarka Moskvitj blev med tiden föremål för otaliga så kallade Mosse-vitsar, vilka fick fungera som ett ofarligt substitut till förkrigstidens öppet hånande ryssvitsar.

Få visste att de då egentligen drev med den tyska ingenjörskonsten. Moskvitj tillverkades nämligen i en tysk Opel-fabrik, som Röda armén hade forslat hem som krigsbyte och monterat upp igen i Moskva. Är man riktig nogräknad så var denna ryska Opel delvis också om en amerikansk skapelse. Aktiemajoriteten i Opels bilfabrik övertogs 1929 av den amerikanska biljätten General Motors, som under 1930-talet hann göra Opel till Europa mest sålda personbil. 

Det vimlade av olika slags Oplar i Helsingfors i mitten av 1960-talet. En märkbar del av de närmare 40 000 Moskvitjer som hade sålts till Finland trafikerade i huvudstadsnejden. Dessutom hade en och annan gammal Opel överlevt kriget. Och framförallt hade nya västtyska Opel Kadetter och Rekorder börjat strömma in efter 1962, när finska staten slopade all reglering av bilimporten.

Får se hur det går med Opel i framtiden. Mycket tyder på att det konkursfärdiga General Motors inom kort tvingas sälja sina europeiska bilfabriker. Det är möjligt att tyska staten går in som ny ägare. Hur som helst är utmaningarna nästan lika stora som 1945.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 2.4.2009

Finskt, svenskt, ryskt

11.3.2009
Högstadieungdomen i östra Finland vill läsa ryska i stället för svenska. Det berättar medierna, kommunala tjänstemän och diverse bloggar. Argumenten för detta är lättfattliga och i många avseenden övertygande. Hur ofta behöver människorna svenska i nordkarelska Ilomants? Tänk om de i stället fick lära sig ryska som hörs och talas allt oftare både längs östgränsen och i våra större tätorter. 

Continue reading