Språk och historia

18.7.2010
Förra veckoslutet publicerade jag en artikel i Helsingin Sanomat (10.7.10) om hur svenskt Finland fortfarande är som samhälle och kultur. Poängen var att Finlands svenska kulturarv endast delvis har att göra med hur många som i dag råkar tala svenska som modersmål på östra sidan av Bottniska viken. Hade jag förstått bättre skulle jag ha tillagt att just detta är väsentligt att hålla i minnet i debatterna om grundskolans ”tvångssvenska” och svenskans status som nationalspråk. 

Det vore förstås klokt att även framöver förse vår samhällselit med goda kunskaper i svenska. Men vill riksdagen inte göra det så är det inte nödvändigtvis en katastrof för finlandssvenskarna, eftersom vår förmedlande roll i de finsk-svenska relationerna i så fall skulle förstärkas. Den drabbade parten är ju snarast den finskspråkiga majoriteten. Överhuvudtaget vore det nog bäst att finlandssvenskarna inte blandade sig i debatten om tvångssvenskan eftersom våra motiv ständigt ifrågasätts. Hur patriotiska och välmenande vi än kan vara.

Desto viktigare är det att uppmärksamma konstruktiva inlägg i de finskspråkiga medierna. Pirjo Markkola, nytillträdd historieprofessor vid Jyväskylä universitet, var inne på ämnet i sin ledare i senaste Historiallinen Aikakauskirja (2/2010). Professorn påminner om att hon inte hade kunnat utforska Tammerfors 1800-talshistoria utan sina skolkunskaper i svenska, eftersom en ansenlig del av arkivkällorna är svenskspråkiga.

Motståndarna till tvångssvenskan förstår därför inte vad de håller på att frånta landets finskspråkiga ungdom: ”I yttersta fall berövas de sin rätt till sin egen historia. Det handlar inte enbart om Nylands och västkustens förflutna. I Mellersta och Östra Finlands landskapsarkiv är en stor del av urkunderna fram till 1800-talet svenskspråkiga. Vem vill på riktigt skapa en situation där bara svenskspråkiga och enstaka finskspråkiga excentriker förmår producera ny kunskap om finländarnas historia?”

Tongivande historiker vid Jyväskylä universitet har här gått mot trenden. Under de senaste femton åren har de skolat upp ett ansenligt antal magistrar och doktorer, som skrivit avhandlingar om svenska tidens och första hälften av ryska tidens historia. Mina finskspråkiga kolleger Markku Kuisma och Panu Pulma gör en motsvarande insats vid Helsingfors universitet. För närvarande leder docent Pulma ett stort forskningsprojekt om uppförandet av Sveaborg, som förutom ny kunskap om denna så betydande satsning lockar flera unga finskspråkiga förmågor att förkovra sin svenska.

Det är ändå inte en slump att en betydande del av Pulmas projektforskare är svenskspråkiga forskarlöften. Mina finskspråkiga kolleger vid olika universitet har bekymrat noterat att studenternas kunskaper i svenska språket har urholkats i den grad att många inte förmår tentera svenskspråkig litteratur. Något måste göras och här har inte minst Finlands svenskspråkiga historiker ett viktigt uppdrag framför sig. 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 18.7.2010

Fixa nostalgier

25.6.2010
När skrev du ditt första e-brev? Få kan ge ett exakt svar på frågan. De flesta minns ändå ungefär vilket år det skedde och varför man gjorde det. I mitt eget fall skedde det i två faser. I maj 1992 tog jag och mina kolleger på universitetet en snabbkurs i det som sedermera började kallas för e-mailandet. Märkligt och roligt men aningen fånigt tyckte många av oss när vi satt där och sände korta meddelande till varandra. Sedan låg det hela i träda fram till våren 1996 då jag i snabb takt skulle sammanställa en nordisk antologi och beslöt att samla flocken av forskare med hjälp av e-brev. Och i dag är det ju nästan en stor händelse att få ett handskrivet brev med frimärke och allt på posten.

Varje generation och yrkesgrupp har sina egna fixa nostalgier. I mitt eget skrå sitter vi ibland och minns när vi gick över från skrivmaskin till dator och vilka koder och tangentkombinationer som krävdes för att starta ett MS-DOS program eller sätta in en fotnot. Var det inte Fn plus F10? Samma slags vaga och smått surrealistiska minnen kommer vi antagligen också att ha om det som nu är revolutionerande och nytt i mänsklig kommunikation. Men till saken hör förstås vi i dag inte kan veta vad som i framtiden kommer att uppfattas som nydanande. En trygg gissning är nämligen att det mesta av det som framstår som oerhört avancerat och genialt nu är fullständigt passé, för att inte säga groteskt, om tjugo år, ja, ungefär som att spara ett dokument på diskett i dag.

En het fråga just nu inom bok- och tidningsbranschen är förstås huruvida det på traditionellt sett tryckta ordet har någon framtid. Ekologiskt sinnade teknofreaks har redan en tid betecknat dessa tryckalster som ”dead-tree editions”. Många framtidsforskare är därför övertygade om att vi om tio år läser de flesta texter på någon slags skärm. En del tecken tyder på att så verkligen kan ske. De tryckta dags- och veckotidningarnas annonsintäkter minskar samtidigt som reklamerna på deras nätversioner stadigt ökar. Och den dag som vi hellre skrollar genom HBL:s nätversion än bläddrar i dess pappersformat har annonsörerna för länge sedan tappat intresset för trycksvärtan.

Det är fullt möjligt att framtidsforskarnas kristallkula denna gång råkar fungera. Det vill säga att de nyligen introducerade läsplattorna alias e-böckerna utvecklas till reella alternativ till den tryckta boken och tidningen. I så fall måste visserligen läsplattornas grafik och tekniska egenskaper bli så avancerade och bekväma att de fullt ut ersätter den nästan existentiella relation som mången av oss har till våra böcker och bibliotek. Visst låter det patetiskt, men då kommer framtida generationer att ha stora svårigheter att förstå den estetiska sensation som läsandet av en fint tryckt, vackert inbunden och välskriven bok kan erbjuda. För att inte tala om nöjet att återfinna en bok som länge varit borttappad eller begravd under annat litterärt bråte. Skriver jag och griper lättat efter dagens ännu rejält tryckta morgontidningar!

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 25.6.2010

Mödrar och imperier

10.5.2010
I går firade vi både vår fysiska och kulturella moder. Egentligen vore det inte alls en dum idé att alltid fira Mors dag och Europadagen tillsammans. Mödrar står för ursprung, kontinuitet och trygghet. Detsamma gäller för det Europa som långsamt och mödosamt har byggts upp efter andra världskriget. Grekernas nu uppdagade lurendrejeri är självklart irriterande. Och visst finns det mycket annat som kunde vara bättre med vår union och dess samarbete med Ryssland. Men handen på hjärtat, hur många av er längtar tillbaka till kalla krigets Europa. Hur många önskar att Röda arméns trupper alltjämt skulle behärska två tredjedelar av den europeiska kontinentens landareal?

Avvecklingen av det sovjetiska imperiet beskrivs nuförtiden ofta som något förutbestämt och uppenbart. Så var det sannerligen inte för oss samtida. Inte ens för statscheferna och deras underrättelsetjänster, vilket är bra att hålla i minnet när vi funderar över åt vilket håll EU håller på att utvecklas. Den brittiske makrohistorikern Niall Ferguson har nyligen påmint om att imperier ofta har kollapsat överraskande snabbt och oförutsägbart. De är alltid till sin natur komplexa system, fyllda av motstridiga krafter som håller varandra i schack eller alternativt får allt mer extrema former som sedan av någon anledning plötsligt urladdas och leder till kraschen, kollisionen, sammanbrottet. 

Det amerikanska imperiets nuvarande vacklande tillstånd väcker onekligen misstankar om att något oväntat kan stå bakom hörnet, vilket utan dröjsmål skulle ha återverkningar på politiken, ekonomin och vardagen här i Europa. Låt oss anta att Förenta staterna inom två–tre år av både ekonomiska och prestigemässiga skäl tvingas avveckla flera av sina stora militära operationer och engagemang runtom i världen. Först på listan står operationerna i Afghanistan, som hur som helst är dömda att misslyckas.

Den mest genomgripande konsekvensen av reträtten från Afghanistan vore en fundamental omstrukturering av Nato. Amerikanerna skulle nämligen med goda skäl kunna dra slutsatsen att de inte längre har någon större nytta av Nato. Varför ska amerikanerna i all evinnerlighet bekosta och samordna EU:s militära säkerhet när tyngdpunkten i stormaktspolitiken har förskjutits till andra kontinenter. Västeuropéerna kan väl hädanefter själva betala sin livsförsäkring och samordnat sköta sina relationer med Ryssland, vilket i bästa fall kunde utmynna i en ny guldålder för Europa.

Lösningen kunde i så fall vara ett renodlat europeiskt Nato med fortsättningsvis starka band till Förenta staterna. För att detta ska lyckas krävs dock att Tyskland och Frankrike axlar sitt ansvar och driver EU:s politiska integration vidare. Förhoppningsvis fungerar den grekiska krisen som ett varnade exempel. Har vi en gemensam valuta vore det bäst att också ha en gemensam skattepolitik och utrikespolitik. Men som sagt, imperier är komplexa. I synnerhet sådana som knappt alls är imperier.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 10.5.2010

Helsingfors – Piter

14.4.2010
Den som har läst morgontidningen under de senaste månaderna torde ha noterat att restiden för passagerartåget mellan Helsingfors och S:t Petersburg snart halveras från sex till tre och en halv timme. Finska och ryska statsjärnvägarna har tillsammans investerat i ett italienskt snabbtåg vars ena hälft redan anlänt. Nu provkörs underverket inför premiären i december 2010. Det kompletta tåget kommer att rymma 350 passagerare och när alla banarbeten är gjorda ska det susa fram med över 200 kilometers hastighet i timmen. I början sker två avgångar per dygn från vardera staden, senare kan det bli upp till fyra.

Satsningen stöter antagligen på en del motgångar. Men när de är lösta beräknas det nuvarande antalet tågpassagerare (400 000 personer/år) öka trefaldigt på fem år. Detta är inte småpotatis, i synnerhet inte för Helsingfors som därmed på ett helt nytt sätt kopplas upp till Nevastaden med sina närapå fem miljoner invånare och sitt ofantliga eurasiska uppland. Historikern drar osökt en parallell till året 1870 då järnvägsförbindelsen mellan Helsingfors och ”Piter” blev färdig och genast satte sprutt på näringslivet och tillväxten i storfurstendömets hjärta.

Men är tilltagande mobilitet alltid en välsignelse? Järnvägstrafiken är inte den största boven bakom den nu så uppmärksammade växthuseffekten. Ändå bidrar den indirekt till den globala uppvärmningen. Löper tågtransporterna bättre, stimulerar detta också näringslivet och leder vanligtvis till en volymökning av industriproduktionen, bilismen och flygtransporterna.

En bestående reducering av mänsklig mobilitet och konsumtion är därför osannolik, i varje fall om den ska ske fredligt och konstruktivt. En som funderat på denna utveckling är den brittiska historikern Colin Divall, som i en nyss utgiven antologi om järnvägarnas kulturhistoria (Railways as an Innovative Regional Factor) poängterar att kulturella förväntningar styr teknologisk utveckling betydligt mer än vi inser.

Enligt Divall kan vi genomskåda ingrodda synsätt på teknologin genom att analysera deras historiska rötter. Ett av dem är den blinda tron att ökad mobilitet och fartbringande teknologi alltid innebär samhälleliga framsteg. Uppfattningen bidrog till närmare hundra års ignorans av den eldrivna bilen, trots att diverse utkast till en sådan gjordes redan när explosionsmotorn slog igenom.

Protesterar jag mot expresståget mellan Helsingfors och S:t Petersburg? Nej, tvärtom är det lätt att räkna upp flera vägande ekologiska och kulturella argument till förmån för projektet. Vi reser från stadskärna till stadskärna i stort sett lika snabbt som per flyg men med en bråkdel av flygets utsläpp. Vi kommer genast i kontakt med dess folk, kultur, atmosfär. Och framförallt kommer vi i närkontakt med vår egen historia. S:t Petersburg var vår huvudstad i 108 år. Självaste begreppet ”finländare” är myntat i S:t Petersburg, närmare bestämt 1829 av Erik Gustaf Ehrström, kyrkoherde för stadens svenska lutherska församling.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 14.4.2010

Viborg!

17.3.2010
Viborg och viburgensare av olika slag har varit på tapeten under den senaste veckan. Inte minst på grund av att vi förra lördagen uppmärksammade 70-årsminnet av Vinterkrigets fredsslut. En och annan helsingforsare började dock sin Viborgsvecka redan dagen innan. Närmare bestämt på ett välbesökt seminarium på Vetenskapernas hus om författaren och diplomaten Göran Stenius (1909–2000), vars hela livsgärning bar spår av barn- och ungdomsåren i Viborg. Arrangörerna bad mig tala på finska, vilket jag även gärna gjorde som en markering av att Stenius var en tidig och konsekvent talesman för en tolerant och levande tvåspråkighet. 

I förrgår hade jag äran att hålla ett anförande för Handelsgillet i Viborg, som av förekommen anledning har verkat i huvudstaden sedan andra världskriget. Efter tre bekanta snapsvisor klämde det östfinska sällskapet till med ytterligare tre melodiösa bordssånger, som var helt okända för en obildad nylänning.

Men innan vi kommit så långt hade professorn kåserat ett och annat om själständighetstidens Viborg. Ett ofta bortglömt faktum är att landets smått överraskande uppnådda statliga suveränitet inte alls i alla avseenden var en välsignelse för Viborg. Den nya regimen i Ryssland stängde snabbt sina gränser och marknader för yttervärlden. Detta drabbade inte minst Viborg med omnejd, som redan på 1700-talet hade kopplats upp ekonomiskt till den rasande snabbt växande Nevastaden.

Det oaktat var 1920- och 1930-talen en sista guldålder för Viborg. Stadens befolkning och resurser ökade stadigt på grund av inkorporeringar av omgärdande landskommuner och den allmänt gynnsamma utvecklingen i landets ekonomi. Och trots att både Tammerfors och Åbo under dessa årtionden expanderade snabbare var Viborg med sina 86 000 invånare år 1938 alltjämt Finlands andra största stad. Enligt befolkningsregistret var tre procent av invånarna svenskspråkiga och ytterligare tre procent endera rysk- eller tyskspråkiga. 

Många känner säkert till Viborgs vackra stadsbibliotek i funkisstil ritat av Alvar Aalto som togs i bruk 1935. Betydligt färre vet i dag att stadens store arkitekt under dessa årtionden var dess egne son Otto-Ivar Meurman (1890–1994!), som utarbetade en dynamisk generalplan som skyddade den medeltida stadskärnan utan att ignorera de moderna förstädernas och trafikens behov.

Under andra hälften av 1920-talet inleddes på Meurmans initiativ en systematisk dokumentering av Viborgs äldre byggnadsskick. I slutet av 1930-talet hade man mätt och fotograferat i stort sett alla medeltida byggnader, torg och gatumiljöer i staden. Självklart kunde ingen då ana att staden under följande fem år hela tre gånger skulle drabbas av intensiva krigshandlingar som tillintetgjorde många medeltida miljöer i staden.

Till all lycka har lärare och studenter vid Tammerfors yrkeshögskola på basen av denna dokumentering sedan 2003 byggt upp en digital version av 1939 års Viborg. Prestationen är stortartad och finns fritt tillgänglig på nätet under sökordet VirtuaaliViipuri.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 17.3.2010

Fädrens jord

20.2.2010
”Förkovra, förvalta, förskingra”, tänkte jag med ett sting i hjärtat när jag och ett par släktingar för några dagar sedan undertecknade ett köpebrev och sålde bort en sommarvilla i Pernå, som hade uppförts av vår farfars far på ägor som hans far införskaffat på 1830-talet. Ändå var det rätt tidpunkt att lätta ankaret. Dessutom kan ingen ta barndomsminnena ifrån oss. Den dagen då vi blir riktigt gaggiga så är det barndomslandskapet som tar över och räddar oss skonsamt från den alltmer groteska samtiden.

Efteråt satt jag med min kusin Anders och mindes ett och annat om sommarlivet på Greggböle. Gården på vars ägor villan i tiden hade stått hade sålts bort redan 1916. Men självklart rörde vi oss allt som oftast på dess fält, i des skogar och vattenlandskap. I väster låg stora skogar, i norr öppnade sig den sedan 1200-talet svenska Gammelby, i öster ån som fördes oss ut till Pernåviken och i söder själva herrgården, som egentligen var ett uppiffat rusthåll.

En tom mjölkstånka fördes varje kväll till ladugården och avhämtades påfylld följande morgon. Ett av mina tidigaste barndomsminnen är förknippat med en sådan expedition tillsammans med min äldre syster Isa. Arla morgon, solsken, daggstänkt gräs, stenmuren, björkallén, karaktärsbyggnaden, ladugårdens gavel, och den ofantliga tjuren, som stod tjudrad därinne. 

Gården hade ännu i mitten av 1960-talet några arbetshästar och en gång fick jag styra hästkärran en bit längs den sandiga landsvägen som gick förbi oss söderut mot Isnäs. Förövrigt cyklade vi vitt och brett, än till Starks butik nere i byn, än till Forsby bruk, än längs de långa skogsvägarna som förde till Hästkärret. En gassande varm sensommardag möttes jag och min bästis Jouni av en fantastisk syn när vi cyklade över en kalhuggen raka. Hela vägen var fylld av citronfjärilar som virvlade upp som ett gult moln när vi fräste vidare.

Jounis mor var från Tavastland och i deras kök fick jag smaka på surmjölk med talkkuna. Hos dem såg jag också för första gången fotbollsvirtuosen Pelé i direkt TV-sändning från VM i Mexiko. Vi skyndade att montera ned badmintonnätet för att installera en fotbollsplan. Följande år handlade det däremot om löpning och spjutkastning. Helsingfors skulle stå som värd för EM i friidrott och självklart levde vi starkt med och arrangerade landskamper och andra fiktiva mästerskap.

I början av sommaren var de nyköpta tennistossorna pinsamt rena och vita. Men ingen fara, småningom fick de sin rätta patina av landsvägens smutsvatten, cykelolja, sågspån och krossade blåbär. I övrigt var utstyrseln en salig blandning av gammalt och nytt, precis som det mesta i mitt liv även därefter.

Jag funderar ibland på hur dessa barndomssomrar har format mig. Tillsvidare har jag inte kommit någon vart. Alla dessa minnen handlar nämligen inte alls i första hand om mig själv, utan om familjen och tjocka släkten, om vännerna och byborna och fädrens nu förlorade jord … 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 20.2.2010

Ryska tidens persongalleri

27.1.2010
Skinnmössa, långkalsonger och knipande köldgrader. På senaste tiden har jag ofta tänkt på livet och vintrarna i 1960-talets Finland. Och på hur våra minnen ständigt omstöps av samtiden och därmed ofrånkomligen omformar vår syn på framtiden. Vem hade på det påpälsade sextiotalet föreställt sig att det femtio år senare skulle vara ”Beyond Retro” – det vill säga totalt uråldrigt moderiktigt – att gå omkring i skinnmössa? 

Så är det också med vårt litterära kulturarv. Vilket jag fick bekräftat när jag förra veckoslutet fick i min hand den andra volymen av Biografiskt Lexikon för Finland (BLF), som utkom kring årsskiftet på Svenska litteratursällskapets förlag. Här finns 444 levnadsteckningar på bemärkta personer från ryska tiden i vårt lands historia. Hösten 2008 publicerades den första delen, som innehåller ungefär samma antal personporträtt från svenska tiden. Om ett drygt år utkommer verkets tredje och fjärde volymer med ett galleri på runt 800 personer från självständighetstiden. Målgruppen är den skandinaviska språkgemenskapen som omfattar runt 20 miljoner människor. 

Flertalet av dessa inalles 1 600 biografier är ett översatt och redigerat urval från det nyligen fullbordade finskspråkiga verket Kansallisbiografia med över 6 000 namn, som numera också finns tillgängliga på webben mot betalning. Ungefär detta står skrivet på skyddsomslaget, titelbladet och verkets hemsida. Men som ordförande för BLF:s redaktionsråd vill jag därtill ge er några insidertips, som ni gärna får läcka ut lika kvickt som goda råd på aktiemarknaden.

Det går förstås att läsa lexikonet från pärm till pärm, vilket också en del helt förnuftiga människor brukar göra. Då börjar man med skådespelaren Ida Aalberg och slutar med seminarielektorn Emma Irene Åström. Fördelen med denna lästeknik är att man inte får en färdig bild av ryska tiden framför sig utan väver ihop den på egen hand med hjälp av de enskilda biografierna. Detta är ju helt i linje med den postmodernistiska historiesynen, som betecknar alla stora berättelser som enfaldig ideologiproduktion.

Ett annat sätt att bekanta sig med uppslagsverk är att slå upp här och där. Förr eller senare fastnar man vid något intressant namn eller porträtt, som det förövrigt finns gott om i BLF. Därifrån är steget inte långt till att man börjar ögna igenom faktabilagorna i slutet av biografierna och finner att man bläddrat i boken eller besökt byggnaden som personen ifråga har åstadkommit. Helsingforsaren i mig blev barnsligt glad över att få veta att både Nya studenthuset och Ebeneser barnträdgård vid Helsingegatan har ritats av Finlands första kvinnliga arkitekt Wivi Lönn.

Vill man göra det riktigt systematiskt gäller det dock att gå direkt till de informationsrika registren i slutet av verket. Där finner man t.ex. att docent Lars-Folke Landgrén är volymens flitigaste författare med hela tjugo biografier. Och att J.V. Snellman som spindeln i nätet förekommer klart oftast i det nu publicerade bandets övriga levnadsteckningar. Uråldrigt moderiktigt! 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 27.1.2010

Bakvända baktankar

30.12.2009
Juletiden till ära tuttade vårt politiska etablissemang eld på några rejäla debattbrasor. Först tvistade partiledarna om presidentens rätt att få delta i EU:s toppmöten. Sedan följde en diffus diskussion om behovet av en ny grundlag. Och slutligen meddelade statsminister Vanhanen att han tänker avgå som Centerns partiordförande nästa sommar.

Dessa frågor hör ihop. Bakom alltsammans ligger de tre stora partiernas ständiga strävan att uppnå och hålla greppet om den verkställande makten. Allting handlar om att vara eller inte vara ett av de två stora partier som sitter i nästa regering. Därför abdikerar Vanhanen, därför vill sossarna hålla fast vid presidentens utrikespolitiska makt.

En del tycker att detta är omoraliskt. Borde inte partierna försvara de värderingar och driva på de samhällsreformer som är i samklang med deras ideologi och partiprogram? Jovisst, men eftersom Finland sedan 1990-talet har haft en majoritetsparlamentarism kan partierna inte göra detta effektivt om de sitter och rullar tummarna i oppositionen.

Spekulationerna kring varför socialdemokraternas partiledning motsätter sig en ytterligare inskränkning av presidentens utrikespolitiska makt har vanligtvis utmynnat i två förklaringar. Galluparna visar att folkets majoritet vill ha en president med reell makt. Denna opinion lönar det sig inte trotsa. I synnerhet inte om man sitter i oppositionen och i följande riksdagsval delvis konkurrerar om samma väljare som Sannfinländarna och Vänsterförbundet, vilka båda hårdnackat försvarar presidentens nuvarande makt.  

Det andra skälet till att sossarnas partistab motsätter sig att presidentämbetet blir enbart ceremoniellt antas bottna i förhoppningen att folket även framöver hellre väljer en stabil socialdemokrat än en bornerad borgare till republikens överhuvud. Så har faktiskt varit fallet sedan vårvintern 1982. Om denna trend fortsätter så vore det väl inte ur socialdemokratisk synvinkel någon katastrof om presidenten också hade någonting vettigt att göra. 

Låt oss säga att dessa gissningar pekar åt rätt håll. Och att samlingspartiet av motsatta skäl vill utestänga presidenten från all maktutövning. Det vill säga, för att socialdemokraterna inte via presidentämbetet ska kunna förhindra att en borgerlig regering t.ex. driver igenom ett finskt Nato-medlemskap. Uppriktiga motiveringar går knappast att få eftersom aktörerna lätt förlorar spelet om de blottar sina målsättningar.

Det finns dock något som är rejält bakvänt i dessa eventuella baktankar. Det stora valdeltagandet i de direkta presidentvalen har minskat på röstandet i riksdagsvalen. Detta har drabbat vänstern, vars potentiella väljare har varit svårare att mobilisera till valurnorna och som därför föredrar att låta sin röst bli hörd endast i presidentvalet. 

Om socialdemokraterna vore något smartare borde de därför återigen bli konsekventa anhängare av en normal parlamentarisk maktfördelning. Och av samma skäl har högern det mesta att vinna på ett status quo. 
Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 30.12.2009

Attraktion och trovärdighet

2.12.2009
Kinas uppsving till en global stormakt har varit höstens stora diskussionsämne i de något mera analytiska medierna. Detta framhävdes ytterligare av att president Obama lyste med sin frånvaro när européerna för tre veckor sedan firade Berlinmurens fall. Han hade i stället flugit över till Tokyo inför sitt toppmöte i Beijing med Kinas statschef Hu Jintao.

Högst på Beijingmötets agenda låg ingalunda klimatfrågan utan världsekonomin och den därmed alltid sammanflätade frågan om tillgång till kapital, råvaror och marknader. Kinas enastående ekonomiska uppsving under de senaste fem åren hade inte kunnat ske utan amerikanernas hejdlösa konsumtion av kinesiska varor. Och denna konsumtion hade i sin tur inte kunnat finansieras utan kinesernas omfattande investeringar i och kreditgivning åt Förenta staterna. I dag heter Förenta staternas största bank Kina.

När Kinas statschef Deng Xiaoping för trettio år sedan beslöt att ersätta sitt lands planhushållning med en marknadsekonomi var hans inspirationskälla dock inte den amerikanska samhällsmodellen. Enligt experterna var det snarast Japans, Sydkoreas och Taiwans just då så snabbt växande marknadsekonomier som hade övertygat honom att en framgångsrik kapitalism ingalunda krävde en regelrätt västerländsk demokrati. Tvärtom tydde utvecklingen i dåvarande Västeuropa och Nordamerika på att de liberala demokratiernas ekonomier var alldeles för tungrodda och slösaktiga. 

Antagligen sitter Rysslands statsledning i dag och noggrant analyserar drivkrafterna bakom det kinesiska undret. I alla fall borde den göra det, eftersom Kina efter 300 års inre svaghet och ineffektivitet har återtagit sin position som världens största och mest attraktiva ekonomi, och i förlängningen snart också sin fornstora roll som teknologiskt och kulturellt föregångsland.

Jämförelsen mellan Kina och Ryssland är onekligen avslöjande. Under de senaste 20 åren har Kina satsat väldiga resurser på att modernisera sina infrastrukturer, skola upp sin arbetskraft och locka utländska investerare och företag att etablera sig i landet. Samtidigt har Rysslands makroekonomi och samhällsbygge stampat betänkligt på stället. Landets ekonomi är alltjämt helt beroende av intäkterna från sin energiexport. Därtill lider det av ett kroniskt underskott på utländska investeringar, usla infrastrukturer och en milt sagt svag rättstat. Och till råga på allt har Kremls utrikes- och handelspolitik under de senaste åren ofta varit barockt påstridig.

Här kommer vi in på den största skillnaden mellan rysk och kinesisk kommunikation med omvärlden. Ryssland försöker alltjämt agera som en stormakt men spelar denna roll på ett ohjälpligt ålderdomligt sätt. Ingen stormakt vinner i dag någonting långsiktigt med hotelser och blockader.  Nyckelord är i stället attraktion och trovärdighet. Den kinesiske reformatorn Deng Xiaoping uppmanade i tiden sina efterträdare att ”hålla låg profil och aldrig gå i täten”.  Kanske detta nu kunde vara något också för Kreml.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 2.12.2009

Vi och Europa

6.11.2009
Vi firar två högtider inom några dagar. Svenska Dagen i dag och 20-årsminnet av Berlinmurens fall på måndag. En del tycker att högtider av denna typ bör firas för traditionernas skull. Visst, men lika väsentligt är att de lockar oss att fundera på nuet och framtiden. Är vi är kapabla att göra lika väl ifrån oss som tidigare generationer? Vad krävs för att svenskheten i Finland och freden i Europa ska säkras?

Den brittiske samtidshistorikern Timothy Garton-Ash skrev för några dagar sedan en ypperlig översikt om året 1989 i The New York Review of Books, i vilken han påminde det inte går att hitta en övergripande förklaring till varför allting utföll så väl hösten 1989 – även om många självklart vill ta åt sig hedern. 

Den centrala aktören var utan tvekan Sovjetledaren Michail Gorbatjov, men inte ens han visste vad han gjorde. Syftet med reträtten från Östeuropa var att få det sovjetiska Ryssland på rätt bog, inte att stjälpa hela lasset. När Gorba senare tillfrågades om han skulle ha gjort samma sak på nytt om han vetat vad allting hade lett till, svarade han uppriktigt nog: ”Antagligen inte.”

Det är i viss bemärkelse på samma sätt med svenskheten i Finland. Vissa beslut och lagar var onekligen nödvändiga för att svenskan skulle förbli ett offentligt språk. Och självklart är det väsentligt att fortsättningsvis delta i samhällsbygget, bland annat att säkra att vårt svenska utbildningsväsende hålls intakt och blir ännu mer lockande för landets andra språkgrupper.  

Om detta sker bäst genom att svenska omdefinieras till ett minoritetsspråk vore det värt att göras. Men vem vet om effekten blir den önskade? Utfallet av en viss reform beror på samhällskontexten. Och blickar man bakåt visar det sig att svenska språkets livsvillkor i Finland i hög grad har styrts av stormaktspolitiken och dess slumpmässiga kedjereaktioner i vår del av världen. 

Så var det 1808–1809 när Napoleonkrigen svepte över Norden och finskan plötsligt blev ett majoritetsspråk i den nya statsbildning som fick heta Finland. Så var det också 1917–1918 och 1939–1945 när följande två världskrig ruskade om Finland. Den lyckosamt uppnådda och därefter segt försvarade självständigheten räddade svenska språket som ett levande tungomål i Finland.

Det verkar vara på samma sätt med konsekvenser av året 1989. Östeuropas frigörelse ledde till Sovjetunionens sönderfall, som i sin tur gjorde det möjligt för Finland och de före detta öststaterna att ansluta sig till EU. Detta har igen bidragit till många väsentliga förändringar i det finländska språkklimatet.

Å ena sidan har EU-medlemskapet integrerat oss ekonomiskt med Sverige, å andra sidan uppfattas svenskan därför inte mer som ett nödvändigt skydd för vår västerländska samhällsordning. Därtill kommer den växande invandringen som också ökar trycket på att omdefiniera svenskans status i Finland. 

Det vore därför bra att höja blicken och vaket försöka uttyda vad som sker i vår världsdel. Inte minst med tanke på svenskan.

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 6.11.2009