Tankar på resande fot

26.2.2011
På resande fot med familjen alltmedan revolutionen i arabvärlden fortsätter och får en ständigt växande roll i nyhetsförmedlingen. I Barcelona, några hundra kilometer ifrån Nordafrika, märks dessa politiska vulkanutbrott knappast alls i gatubilden. Men småningom, steg för steg, påverkas alla vi som bor i EU av omvälvelserna i Tunis, Kairo och Rabat. Folkmassor sätts i rörelse, nya ekonomiska kretslopp uppstår och vem vet, kanske alltsammans kommer att gynna även de krisdrabbade EU-länderna på norra sidan av Medelhavet.

Continue reading

Förintelsens banalisering

27.1.2011
I dag minns vi förintelsens offer. Även om detta vidriga brott mot mänskligheten skedde redan för närmare 70 år sedan har minnesdagen haft internationell status endast i sex år. Det har inte varit en lätt sak för européerna att hantera detta mörka kapitel i sitt förflutna. Fram till 1960-talet valde man den lättaste vägen och skyllde alltsammans på nazisterna och tyskarna.

Continue reading

Tankeväckande Soininvaara

28.12.2010
Det blidde ingen roman till julklapp. Julgubben visste att jag har för många olästa böcker på nattduksbordet. Därför fick jag i stället tid att läsa färdigt Osmo Soininvaaras i höst utkomna debattbok ”SATA-komitea”, i vilken han med skärpa analyserar det finländska socialskyddets och arbetslivets problem och utmaningar.

Continue reading

Apropå Backmansson

25.11.2010
Eftermiddagen den 3 november samlades en liten skara i regn och rusk på Sandudds kyrkogård för att delta i urnnedsättningen av Joura Langhoff (1922–2010). Joura hette egentligen Georges Alexeieff Langhoff och var son till en rysk officer som hade flytt till Finland under ryska revolutionen. Hans morfar var en av storfurstendömet Finlands sista ministerstatssekreterare August Langhoff, som också var vicekansler för Helsingfors universitet.

Continue reading

Turkiska funderingar

2.11.2010
Vi satt i bastun i simhallen i Östra centrum. Badkastarens plats stod tillfälligtvis tom och togs av en invandrare som visade sig vara riktigt skicklig i denna svåra konst. Inte mer än två skopor i taget, jämnt och försiktigt över alla stenar. Hur kunde jag veta att han var invandrare? Jo, han höll baddräkten på trots att stora skyltar utanför uttryckligen förbjöd detta. Tur nog rubbades friden inte denna gång av någon laglydig landsman och när han noterade att vi talade svenska blev det i stället diskussion om våra språk och historiska erfarenheter.

Continue reading

Upplyst födelsedagsbarn

11.10.2010
Som prodekan leder jag då och då humanistiska fakultetens månatligen återkommande, korta men högtidliga utdelning av examensbetyg, kallat publiken. De nybakade doktorernas och magistrarnas släkt och vänner dyker också upp och efter att betygen har delats ut blir det tal och mousserande vin. Prodekanen är något av en akademisk fältväbel och får därför ofta order att leda dylika tillställningar på kort varsel. Så även inför publiken förra veckans tisdag, vilket gjorde att jag i all hast fick lov att hitta på ett tema för mitt tal. 

Continue reading

Ehrensvärd som bäst

18.9.2010
Om en vecka, lördagen den 25 september, har det förflutit 300 år sedan Sveaborgs skapare Augustin Ehrensvärd (1710–1772) föddes. Dagen till ära arrangeras på sjöfästningen en rad fina evenemang: guidningar, exercisuppvisningar och äventyrsturer för både barn och vuxna som alla kretsar kring ”Åågustin Äärnsvärd” och hans epok. Klockan tre samlas publiken på Stora borggården för att se festprocessionen anlända och att höra amiral Juhani Kaskealas minnesord vid Ehrensvärds gravmonument. Efter kransnedläggningen blir det hederssalut med svartkrutvapen.

Continue reading

Een Sommarwisa

2.6.2010
”Den blomstertid nu kommer” och detta år sjunger jag antagligen in den rent av tre gånger. Förra veckan nynnade jag denna härliga hyllning till sommaren med näpna småttingar på Daghemmet Domus våravslutning. Sedan sjöng jag den tillsammans med filosofiska fakultetens nybakade magistrar och doktorer under promotionsgudstjänsten i Domkyrkan. Och i övermorgon torde det bli tredje gången gillt, nämligen på studentdimissionen i Brändö gymnasium.

Tro inte att historikern får nog av detta. Tvärtom eggar en sådan här psalm som sitter så djupt i vårt kulturarv till en och annan tanke och association. Många vet eller åtminstone anar att det handlar om en gammal kyrkosång. Mycket riktigt. Den ingick redan i vår första utpräglat lutherska psalmbok på svenska, utgiven 1695. Bakom texten stod Israel Kolmodin (1643–1709), prost i Visby och medlem i den kommitté som vaskade fram psalmboken ifråga.

Enligt hörsägen upplevde Kolmodin, som senare blev teologiprofessor i Uppsala, försommaren 1694 en spontant religiös naturkänsla på prästgården Lärbro som utmynnade i denna träffsäkra lovsång till försommaren. Melodin uppges bygga på en folkvisa från 1500-talet. Även om psalmens språkdräkt har moderniserats flera gånger fanns det mesta med från början: ”Then blomstertijd nu kommer Medh lust och fägring stoor / Nu nalkas liufwe Sommar / Tå gräs och örter groor …”

Redan sex år senare (1701) utkom hymnen i finsk översättning av Erik Cajanus och sedan dess har den hört till repertoaren vid otaliga vårfester och gudstjänster i vårt gemensamma och sedermera tudelade rike. Den finska titeln ”Suvivirsi” har sin enkla förklaring. ”Een Sommarwisa” hette den ursprungligen också på svenska.

Texten har även en spännande förhistoria. Medeltidsforskaren Tuomas M.S. Lehtonen har nämligen visat hur den bygger vidare på dikten ”Tempus adest floridum” (=Blomstrens tid är inne) i det latinska verket Piæ Cantiones (1582), en samling fromma sånger från senmedeltiden. Och att denna i sin tur har ett antal likheter med en vårdikt med samma titel i den kända handskriften Carmina Burana, som sammanställdes av munkar, studenter och annat lärt folk i södra Tyskland på 1200-talet.

Denna urtext till ”Den blomstertid nu kommer” är dock inte särdeles oskyldig. Carmina Burana består av burleska dryckessånger, erotiska visor och fräcka skämt om kyrkan och dess prelater. I nämnda vårdikt sammanflätas skildringen av den trånande försommaren till en lättsam hyllning av kärleken i handling, medan kärleksparet i Piæ Cantiones tolkning blir så uppfyllda av naturens skönhet att de i stället tackar Gud. 

Kanske dessa litterära underströmmar är en förklaring till att ”Den blomstertid nu kommer” alltjämt är så omtyckt i våra länder. Men mest bottnar dess popularitet förstås i att den är så vacker och enkel och att den sjungs vid ingången till sommaren, som så starkt förknippas med årstidernas dramatiska kretslopp, lov och semester, kort och gott med friheten!

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 2.6.2010

Kross vid Dardanellerna

9.8.2010
Ekan gled över det spegelblanka Näsijärvi. Kräftmjärdarna hade slängts i sjön och medan jag rodde över sundet gick tankarna till en av sommarens läsupplevelser, den estniske författaren Jan Kross (1920–2007) memoarer i två tjocka volymer. Verket har många kvaliteter. Till dem hör Kross fenomenala berättarkonst och hans förmåga att med några ord flytta sig i tid och rum. Hans detaljrika skildringar av sina åtta år i Sibirien och diverse märkliga episoder om vardagen och kulturlivet i Sovjet-Estland hör också till höjdpunkterna. 

Den andra volymen utkom postumt redigerad och är därför klart svagare. Kross minns främst sina utlandsresor och skriver förargligt lite om de egentliga drivkrafterna i sitt författarskap, vilket är nog så typiskt i många skapande människors memoarer. Men visst levererar Kross också här många glimrande tankar och perspektiv.

Ett av de tankeväckande perspektiven utgår från en reseberättelse som Kross skrev 1964 då han deltog i något så exklusivt som en sovjetisk turistresa till Egypten. Under ångbåtsresan söderut passerade fartyget Dardanellerna. Västra strandens byar skymtade i mörkret som lysmaskar och Kross mindes att just där på Gallipolis sluttningar hade turkarna avvärjt britternas massiva strandhugg för precis 50 år sedan. Slagets stora förlorare blev marinministern Winston Churchill, som trots starka protester hade gett order om anfall.

Detta gav Kross orsak att kritisera Winston Churchill i största allmänhet för hans imperialism och antikommunism, vilket var helt på sin plats i kalla krigets Sovjetunionen. I sina memoarer avslöjar Kross att hans kritik delvis var orättvis och medger att hans agg mot Churchill egentligen bottnade i att denne accepterade att Stalin på nytt annekterade de baltiska staterna 1944. Västerlandets svek mot Östeuropa är därför ett återkommande tema i Kross memoarer.

Forskarna har sedermera kunnat påvisa att Churchills eftergifter åt Stalin inte bottnade enbart i militär svaghet. I bakgrunden fanns även den amerikanske presidenten Roosevelts påminnelse till Churchill i december 1941 om att ifall han krävde de baltiska staternas rätt till självbestämmande så borde han i konsekvensen namn också avveckla det brittiska imperiet. Inom en månad hade Churchill kommit på andra tankar och i maj 1942 fick Moskva signalen att han accepterade en sovjetisering av Baltikum. Det brittiska imperiets fortlevnad gick före allt annat.

Churchill var därefter inte heller längre beredd att stödja Finlands fortlevnad med alla medel, även om han fortsättningsvis närde förhoppningar om att landet skulle ingå i det antikommunistiska bålverk som han visionärt kallade för Europas förenta stater. 

Hade någonting kunnat förhindra sovjetiseringen av Baltikum? Knappast, ja, om inte de ryska kejsarnas drömmar om att flytta sin huvudstad till Konstantinopel i tiden hade lyckats. Då hade nämligen Finska viken mist mycket av sin säkerhetspolitiska laddning. Och då hade Jan Kross associationer vid Dardanellerna med säkerhet blivit annorlunda … 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 9.8.2010