Jo, det torde ni ha hört om. I mitten av april 2020 meddelade den Ryska federationens forskningskommitté att man inleder en brottsutredning om ”förintelsen” av sovjetiska krigsfångar och slavisk civilbefolkning i den finska ockupationsmaktens ”koncentrationsläger” i Karelen under krigsåren 1941-1944. 

Nyheten väckte något av en dejavu-upplevelse i Finland. Frågan har behandlats otaliga gånger i finländsk offentlighet och utforskats systematiskt i flera brottsutredningar och forskningsprojekt. Som riksarkivarie Jussi Nuorteva konstaterade i Helsingin Sanomat (28.4.2020) förband sig Finland redan i vapenstilleståndsavtalet 1944 att i samarbete med de allierade arrestera, ställa inför rätta och döma finländare som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser på dessa fångläger. 

Så skedde och efter en omständlig rättsprocess dömdes drygt 400 personer för dylika brott. Merparten fick dock endast lindriga domar och under 1950-talet benådades småningom även de som fått längre straff. Vid det laget hade frågan redan mist sin politiska aktualitet. 

Under följande halvsekel utforskades de finska myndigheternas agerande på dessa fångläger mångsidigt av finländska historiker. Och åren 2004-2008 genomfördes ett stort statsfinansierat projekt om saken under ledning av docent Lars Westerlund. Resultatet blev både en gedigen bokserie och en komplett förteckning på webben (http://kronos.narc.fi) över alla dödsoffer på dessa fångläger. 

Kan den Ryska federationens forskningskommitté vara ovetande om all denna forskning? Knappast. Nätsidorna och del av publikationerna i fråga finns tillgängliga också på ryska och har under årens lopp använts av flera ryska forskare. Forskningskommitténs initiativ måste därför ses som ett uttryck för den tröttsamt förutsägbara historiepolitik som har bedrivits i Ryssland under de senaste 15 åren om Sovjetunionens roll i det andra världskriget.

Tröttsamt förutsägbar därför att Putins Ryssland vägrar att erkänna att Sovjetunionen var medskyldig till att andra världskriget bröt ut och utmynnade i en människoslakt utan like. Kreml kan inte medge att Stalin var delansvarig för kriget utan att den heroiska berättelsen om det Stora patriotiska kriget vittrar sönder. Kritisk och oberoende historieforskning om andra världskriget förekommer enligt min erfarenhet mycket sparsamt vid ryska universitet.

Att de finska fånglägren lyfts fram på nytt sammanhänger därför antagligen med de grandiosa förberedelserna inför 75-årsjubileet av Rysslands stora segerdag den 9 maj, som på grund av Corona-pandemin nu har inhiberats. Man vill avleda det ständigt pyrande intresset för grymheterna i Stalintidens fångläger som efter Sovjetväldets fall började utforskas av nitiska amatörforskare. Ett av dessa läger har uppdagats just på den plats i Karelen där de man nu försöker göra gällande att den finska ockupationsmakten gjorde sig skyldig till massmord. 

En del av er tänker kanske att vad gör det? Historieförfalskning i politiskt syfte pågår överallt i världen och bedrivs som bäst med tragikomisk frenesi av Förenta staternas nuvarande president. Det stämmer, men om medborgarna och forskarsamfundet inte kan protestera mot ”fake news” utan att riskera sin hälsa och frihet är det också omöjligt att bygga upp ett fritt civilsamhälle och en fungerande demokrati.

Hur vi hanterar vår egen historia och är kapabla att bearbeta även dess mest smärtsamma och skamliga minnen återverkar med andra ord på hur vi upplever vår samtid, litar på varandra och tror på framtiden. Om tilliten saknas går det mesta ut på att lura, kväsa och utmanövrera varandra. Vem vill i ett sådant samhälle betala skatter, följa lagar eller tro på att mänskligheten förmår lösa alla de stora problem som vi nu står inför?

Det är därför ingen slump att dagens Tyskland framstår som en av världens mest ansvarsfulla och balanserade demokratier. Andra världskrigets tunga minnen och Tysklands särskilda ansvar för dess grymheter har alltsedan 1945 bearbetats av tyskarna ur alla tänkbara synvinklar. Följaktligen har Tysklands kapitulation för idag precis 75 år sedan uppmärksammats i landets medier mer än i något annat EU-land och med en sådan självkritiskhet som är utesluten i Ryssland. 

Henrik Meinander, Vasabladet 8.5.2020