Tankar på resande fot

26.2.2011
På resande fot med familjen alltmedan revolutionen i arabvärlden fortsätter och får en ständigt växande roll i nyhetsförmedlingen. I Barcelona, några hundra kilometer ifrån Nordafrika, märks dessa politiska vulkanutbrott knappast alls i gatubilden. Men småningom, steg för steg, påverkas alla vi som bor i EU av omvälvelserna i Tunis, Kairo och Rabat. Folkmassor sätts i rörelse, nya ekonomiska kretslopp uppstår och vem vet, kanske alltsammans kommer att gynna även de krisdrabbade EU-länderna på norra sidan av Medelhavet.

Continue reading

Förintelsens banalisering

27.1.2011
I dag minns vi förintelsens offer. Även om detta vidriga brott mot mänskligheten skedde redan för närmare 70 år sedan har minnesdagen haft internationell status endast i sex år. Det har inte varit en lätt sak för européerna att hantera detta mörka kapitel i sitt förflutna. Fram till 1960-talet valde man den lättaste vägen och skyllde alltsammans på nazisterna och tyskarna.

Continue reading

Tankeväckande Soininvaara

28.12.2010
Det blidde ingen roman till julklapp. Julgubben visste att jag har för många olästa böcker på nattduksbordet. Därför fick jag i stället tid att läsa färdigt Osmo Soininvaaras i höst utkomna debattbok ”SATA-komitea”, i vilken han med skärpa analyserar det finländska socialskyddets och arbetslivets problem och utmaningar.

Continue reading

Apropå Backmansson

25.11.2010
Eftermiddagen den 3 november samlades en liten skara i regn och rusk på Sandudds kyrkogård för att delta i urnnedsättningen av Joura Langhoff (1922–2010). Joura hette egentligen Georges Alexeieff Langhoff och var son till en rysk officer som hade flytt till Finland under ryska revolutionen. Hans morfar var en av storfurstendömet Finlands sista ministerstatssekreterare August Langhoff, som också var vicekansler för Helsingfors universitet.

Continue reading

Turkiska funderingar

2.11.2010
Vi satt i bastun i simhallen i Östra centrum. Badkastarens plats stod tillfälligtvis tom och togs av en invandrare som visade sig vara riktigt skicklig i denna svåra konst. Inte mer än två skopor i taget, jämnt och försiktigt över alla stenar. Hur kunde jag veta att han var invandrare? Jo, han höll baddräkten på trots att stora skyltar utanför uttryckligen förbjöd detta. Tur nog rubbades friden inte denna gång av någon laglydig landsman och när han noterade att vi talade svenska blev det i stället diskussion om våra språk och historiska erfarenheter.

Continue reading

Upplyst födelsedagsbarn

11.10.2010
Som prodekan leder jag då och då humanistiska fakultetens månatligen återkommande, korta men högtidliga utdelning av examensbetyg, kallat publiken. De nybakade doktorernas och magistrarnas släkt och vänner dyker också upp och efter att betygen har delats ut blir det tal och mousserande vin. Prodekanen är något av en akademisk fältväbel och får därför ofta order att leda dylika tillställningar på kort varsel. Så även inför publiken förra veckans tisdag, vilket gjorde att jag i all hast fick lov att hitta på ett tema för mitt tal. 

Continue reading

Ehrensvärd som bäst

18.9.2010
Om en vecka, lördagen den 25 september, har det förflutit 300 år sedan Sveaborgs skapare Augustin Ehrensvärd (1710–1772) föddes. Dagen till ära arrangeras på sjöfästningen en rad fina evenemang: guidningar, exercisuppvisningar och äventyrsturer för både barn och vuxna som alla kretsar kring ”Åågustin Äärnsvärd” och hans epok. Klockan tre samlas publiken på Stora borggården för att se festprocessionen anlända och att höra amiral Juhani Kaskealas minnesord vid Ehrensvärds gravmonument. Efter kransnedläggningen blir det hederssalut med svartkrutvapen.

Continue reading

Kross vid Dardanellerna

9.8.2010
Ekan gled över det spegelblanka Näsijärvi. Kräftmjärdarna hade slängts i sjön och medan jag rodde över sundet gick tankarna till en av sommarens läsupplevelser, den estniske författaren Jan Kross (1920–2007) memoarer i två tjocka volymer. Verket har många kvaliteter. Till dem hör Kross fenomenala berättarkonst och hans förmåga att med några ord flytta sig i tid och rum. Hans detaljrika skildringar av sina åtta år i Sibirien och diverse märkliga episoder om vardagen och kulturlivet i Sovjet-Estland hör också till höjdpunkterna. 

Den andra volymen utkom postumt redigerad och är därför klart svagare. Kross minns främst sina utlandsresor och skriver förargligt lite om de egentliga drivkrafterna i sitt författarskap, vilket är nog så typiskt i många skapande människors memoarer. Men visst levererar Kross också här många glimrande tankar och perspektiv.

Ett av de tankeväckande perspektiven utgår från en reseberättelse som Kross skrev 1964 då han deltog i något så exklusivt som en sovjetisk turistresa till Egypten. Under ångbåtsresan söderut passerade fartyget Dardanellerna. Västra strandens byar skymtade i mörkret som lysmaskar och Kross mindes att just där på Gallipolis sluttningar hade turkarna avvärjt britternas massiva strandhugg för precis 50 år sedan. Slagets stora förlorare blev marinministern Winston Churchill, som trots starka protester hade gett order om anfall.

Detta gav Kross orsak att kritisera Winston Churchill i största allmänhet för hans imperialism och antikommunism, vilket var helt på sin plats i kalla krigets Sovjetunionen. I sina memoarer avslöjar Kross att hans kritik delvis var orättvis och medger att hans agg mot Churchill egentligen bottnade i att denne accepterade att Stalin på nytt annekterade de baltiska staterna 1944. Västerlandets svek mot Östeuropa är därför ett återkommande tema i Kross memoarer.

Forskarna har sedermera kunnat påvisa att Churchills eftergifter åt Stalin inte bottnade enbart i militär svaghet. I bakgrunden fanns även den amerikanske presidenten Roosevelts påminnelse till Churchill i december 1941 om att ifall han krävde de baltiska staternas rätt till självbestämmande så borde han i konsekvensen namn också avveckla det brittiska imperiet. Inom en månad hade Churchill kommit på andra tankar och i maj 1942 fick Moskva signalen att han accepterade en sovjetisering av Baltikum. Det brittiska imperiets fortlevnad gick före allt annat.

Churchill var därefter inte heller längre beredd att stödja Finlands fortlevnad med alla medel, även om han fortsättningsvis närde förhoppningar om att landet skulle ingå i det antikommunistiska bålverk som han visionärt kallade för Europas förenta stater. 

Hade någonting kunnat förhindra sovjetiseringen av Baltikum? Knappast, ja, om inte de ryska kejsarnas drömmar om att flytta sin huvudstad till Konstantinopel i tiden hade lyckats. Då hade nämligen Finska viken mist mycket av sin säkerhetspolitiska laddning. Och då hade Jan Kross associationer vid Dardanellerna med säkerhet blivit annorlunda … 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 9.8.2010

Språk och historia

18.7.2010
Förra veckoslutet publicerade jag en artikel i Helsingin Sanomat (10.7.10) om hur svenskt Finland fortfarande är som samhälle och kultur. Poängen var att Finlands svenska kulturarv endast delvis har att göra med hur många som i dag råkar tala svenska som modersmål på östra sidan av Bottniska viken. Hade jag förstått bättre skulle jag ha tillagt att just detta är väsentligt att hålla i minnet i debatterna om grundskolans ”tvångssvenska” och svenskans status som nationalspråk. 

Det vore förstås klokt att även framöver förse vår samhällselit med goda kunskaper i svenska. Men vill riksdagen inte göra det så är det inte nödvändigtvis en katastrof för finlandssvenskarna, eftersom vår förmedlande roll i de finsk-svenska relationerna i så fall skulle förstärkas. Den drabbade parten är ju snarast den finskspråkiga majoriteten. Överhuvudtaget vore det nog bäst att finlandssvenskarna inte blandade sig i debatten om tvångssvenskan eftersom våra motiv ständigt ifrågasätts. Hur patriotiska och välmenande vi än kan vara.

Desto viktigare är det att uppmärksamma konstruktiva inlägg i de finskspråkiga medierna. Pirjo Markkola, nytillträdd historieprofessor vid Jyväskylä universitet, var inne på ämnet i sin ledare i senaste Historiallinen Aikakauskirja (2/2010). Professorn påminner om att hon inte hade kunnat utforska Tammerfors 1800-talshistoria utan sina skolkunskaper i svenska, eftersom en ansenlig del av arkivkällorna är svenskspråkiga.

Motståndarna till tvångssvenskan förstår därför inte vad de håller på att frånta landets finskspråkiga ungdom: ”I yttersta fall berövas de sin rätt till sin egen historia. Det handlar inte enbart om Nylands och västkustens förflutna. I Mellersta och Östra Finlands landskapsarkiv är en stor del av urkunderna fram till 1800-talet svenskspråkiga. Vem vill på riktigt skapa en situation där bara svenskspråkiga och enstaka finskspråkiga excentriker förmår producera ny kunskap om finländarnas historia?”

Tongivande historiker vid Jyväskylä universitet har här gått mot trenden. Under de senaste femton åren har de skolat upp ett ansenligt antal magistrar och doktorer, som skrivit avhandlingar om svenska tidens och första hälften av ryska tidens historia. Mina finskspråkiga kolleger Markku Kuisma och Panu Pulma gör en motsvarande insats vid Helsingfors universitet. För närvarande leder docent Pulma ett stort forskningsprojekt om uppförandet av Sveaborg, som förutom ny kunskap om denna så betydande satsning lockar flera unga finskspråkiga förmågor att förkovra sin svenska.

Det är ändå inte en slump att en betydande del av Pulmas projektforskare är svenskspråkiga forskarlöften. Mina finskspråkiga kolleger vid olika universitet har bekymrat noterat att studenternas kunskaper i svenska språket har urholkats i den grad att många inte förmår tentera svenskspråkig litteratur. Något måste göras och här har inte minst Finlands svenskspråkiga historiker ett viktigt uppdrag framför sig. 

Henrik Meinander, Hufvudstadsbladet (HBL) 18.7.2010